Anhörigas berättelser

Min man fick beskedet att han hade obotlig lungcancer, adenocarcionom, för 14 månader sedan. Hans behandling började efter, som jag tycker alldeles för lång tid.

Cytostatikan hjälpte och han och jag fick en bra tid trots allt i åtta månader. Därefter syntes en försämring och ny behandling sattes in. Medicineringen Tarceva går han på nu med ganska svåra biverkningar.

Vårt liv har försämrats så till den milda grad nu. Från att ha kunnat leva med cancern till att livet har stannat upp. Jag känner att min ork inte räcker till och att jag inte når fram till honom. Han plågas av biverkningarna och tycks ha gett upp. Det gör mig alldeles förtvivlad och jag tycker att man ändå inte kan ge upp, han kan ju trots allt ha några år kvar i livet. Det svåraste just nu är att få honom motiverad till att göra saker och att prata med mig. Men inget tycks hjälpa. Allt känns meningslöst och jag börjar snart tappa den lilla gnista jag har kvar. Jag vill att den här behandlingen också ska ge viss lindring och förlängning av livet.

Jag känner mig ofta förbannad över att livet är så orättvist, andra i vår omgivning lever i tvåsamhet utan större hälsoproblem, varför skulle just vi drabbas. Min ilska vänder sig mot mig själv och även min man som inte verkar vilja längre. Han har alltid varit en kämpe och mycket tålig. Jag vet ju inte hur han känner det eftersom jag inte är drabbad av en dödlig sjukdom. Jag har mina plågor och han sina. Jag vill hjälpa honom av hela mitt hjärta men med min egen sorg är det ibland övermäktigt. Hur tiden som ensam kommer att bli vill jag inte tänka på. Våra barn har egna småbarn och lever intensivt och för deras del kommer säkert livet framskrida som förut, även om det är utan deras älskade pappa. Själv är jag en kämpe och vet att livet inte tar slut även om det är utan min alskade make. En stor tröst och glädje är min hund och mina barnbarn. Tyvärr kan jag inte träffa barn/barnbarn så ofta eftersom det är nästan 50 mil emellan oss. Jag kan verkligen rekommendera en hund som man måste ta hand om och gå ut med, det är en tröst i eländet. är man ledsen och gråter finns den där genast vid ens sida.

Jag skulle vilja vara en självuppoffrande hustru som inte behövde ha sorg och maktlöshet med i bagaget utan kunna lägga det åt sidan och bara ge, men det verkar omöjligt just nu. Periodvis går det riktigt bra men där emellan tappar jag gnistan. Att vi fått 40 år tillsammans är ingen tröst, vi skulle ju åldras ihop, pensionera oss vid 61, resa med vår husbil till varmare breddgrader och bara rå om varandra. Så blir det inte.

Jag fattar inte att livet är så hårt och skoningslöst.

Var ska jag hämta krafter ifrån och bli den omhändertagande hustru jag så gärna vill vara.

Ing-Britt

Tillbaka till sidan med alla berättelser

Klicka här för att komma till ett formulär där du kan skriva in din berättelse