Prenumerera på inlägg Internationella kvinnodagen och nostalgi
Publicerad 2010-03-08
Om det inte vore för ett sms från min syster hade jag inte ens tänkt på att det är den internationella kvinnodagen idag. Men sms:et fick mig att minnas den internationella kvinnodag som jag "firade" i Moldavien. Kom på att jag till och med bloggade om det i min gamla blogg. Bjuder på en liten nostalgisk repris:
För att kompensera för resten av årets förtryck har den moldaviska regeringen infört två dagars ledigt till alla kvinnornas ära. ”Hej vi köper tårta, blommor och låter er softa i ett par dagar så kom fan inte och säg att vi inte är sköna killar”. Kanske fanns det någon djupare tanke bakom beslutet även om jag är rätt övertygad om att det var blomförsäljarna som gynnades mest. Hur som helst hade jag inte tänkt ägna ett blogginlägg åt att svettas över dubbelmoral och oansvariga politiker medan jag vevar med mina arga feministarmar. Nej, tvärtom är jag ganska tacksam över denna oväntade ledighet som äntligen gav mig ett tillfälle att lämna Chisinau som på senaste tiden känts gråare än någonsin. Så när C, en av mina moldavkompisar som jag lärt känna via IJC, frågade om jag ville följa med till hennes mormor som bor i Rosu, en by utanför Cahul, Moldaviens tredje största stad, kunde jag ju knappast säga nej.
Cahul är långtifrån den fattigaste staden i Moldavien, trots det var det svårt att inte bli påmind om den massmigration( cirka 800 000, en fjärdel av befolkningen, beräknas ha lämnat landet enligt http://www.iom.md/strategy.html) som drabbat Moldavien sedan Sovjetunionens upplösning. Tomma hus och byggnader där studenter tidigare hade bott vittnade om en tid då en stor del av den yngre generationen fortfarande fanns kvar i staden. Även C:s familj är splittrad. När hon var sju år lämnade hennes mamma och moster Moldavien för att söka lyckan i Turkiet, där de tjänar så pass mycket att de kan försörja både sig själva och de släktingar som är kvar. Pappan flyttade till Chisinau där han lever med en ny familj vilket naturligtvis inte var helt otraumatiskt, speciellt inte i ett land som Moldavien där kärnfamiljen är så viktig.
Hur som helst, man kan säga mycket om moldaver och deras livsöden, men ingen kan anklaga dem för att inte veta hur man tar hand om en gäst. Under de dryga två dagar som jag var där blev jag gödd med kyckling från gården, borstj, majonässallader och mamaliga, något slags majsgröt som moldaverna av någon anledning är omåttligt stolta över. Jag fick till och med låna för korta mjukiskläder i en färgsprakande blandning, ”You’re the guest”. Väldigt synd att jag inte förevigades på kort (hade lånat Fabiennes kamera men batteriet tog slut) för jag såg ungefär ut som någon som grävt bland Myrornas allra skabbigaste utbud.
Mormor Marias köksbord i Rosu.
Självklart kom jag bättre överens med mormor Maria än med C. Det är något med mig och äldre tanter för jag blir så där otroligt oemotståndlig och de bara älskar mig, och jag älskar dem. Så om det obland var lite ansträngt med C så kompenserades det med den värme som lilla hetsmormor utstrålade. När det var dags för mig att åka fick jag till och med en flaska hemmagjort vin och två burkar inlagda tomater som avskedspresent.
På vägen hem höll jag på att kvävas till döds i avföringsångorna på världshistoriens äckligaste toalett: ett hål i marken med en meter kort cementvägg som skydd intill nästa ”toalett”. Kvinnan bredvid mig kräktes och jag kom att tänka på U från IM, som råkade tappa sin väska i ett annat hål, i en annan Moldavisk by. Jag mådde illa hela den brokiga vägen till Chisinau men när jag kom tillbaka till Riscani var allting plötsligt mindre grått. Mars ut sen blir det vår på riktigt.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Tillbaka från vinterkoman
Publicerad 2010-03-07
I början av mitt bloggande skrev jag att jag gillar vintern men att jag säkert skulle börja gnälla som alla andra i slutet av februari eller mars. Känner tydligen mig själv väldigt bra, för det är exakt vad som hänt den här veckan. Har varit så less att jag till och med funderat på att strunta i uppsatsen för att istället dra till Asien och diskutera internationella relationer med amerikanska backpackers. När man sitter i ett färglöst rum på Studentpalatset med ledsen färdigmat från coop känns det onekligen rätt lockande att bara strunta i allt. Men att det här med uppsats är jobbigt verkar jag ju inte vara ensam om att tycka. Många av mina kompisar har nämligen beskrivit uppsatsskrivandet med meningar som ”den värsta perioden i livet” och ”jag satt bara och stirrade in i datorn i tre månader och ville dö”. Antagligen överdriver de men det är väl lika bra att ställa in sig på att festen får vänta till i sommar. Jag kör på så länge jag pallar helt enkelt.
Min mamma skulle nog ha sagt något i stil med att det bara är en uppsats och att jag bara skulle försöka fokusera på att få den klar, oavsett resultat. Men hade jag bestämt mig för att göra något annat, bara lalla omkring eller satsa på en karriär som kassörska på konsum, hade hon inte haft några invändningar. Hon hade en förmåga att få alla beslut att kännas riktiga. Hur vet jag inte, men så var det bara.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
En bra dag
Publicerad 2010-03-03
Idag har varit bra dag. En sådan dag då det känns som att det faktiskt kan gå vägen ändå. Ett embryo till c-uppsats har börjat växa i min hjärna och dagens metodföreläsning var till och med ganska rolig. Föreläsaren kör ganska mycket med den där torra akademikerhumorn som framförd i rätt sammanhang blir väldigt underhållande. Dagens citat: ”I have to be sarcastic to survive my profession”.
När jag kom hem låg ett nummer av Time i brevlådan, mitt första nummer som prenumerant. Som jag har saknat att regelbundet få hem en tidning! Jag har nämligen aldrig förstått det grejen med att läsa tidningar på internet, där känner jag mig verkligen som en missförstådd tant. Orkar högst tio minuter sedan halkar jag in på mtv.se eller facebook. Tycker, miljöfördelarna till trots, att det är synd att vissa papperstidningar håller på att försvinna. Frågade efter The Economist på 7 eleven för några veckor sedan men fick svaret att de slutade sälja den för flera år sedan. Buhu kände jag och blev nästan lite ledsen. Men det är jag inte ikväll i alla fall. Fett!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Första året av sorg
Publicerad 2010-03-02
Det första året av sorg efter en nära anhörig brukar ju kallas sorgeåret, allting man tidigare gjorde tillsammans måste för första gången upplevas utan den saknade. I helgen klarade jag av sorgeårets första födelsedag. Min syster fyllde 31 och i år blev det betydligt lugnare än för ett år sedan. Då var lägenheten full av människor, mat och skratt. För många av dem som var där var det sista gången de träffade mamma. De flesta märkte nog inte hur ont hon hade och på sätt och vis är jag glad för deras skull. Deras minne av mamma förblir ljust och utan smärtsamma bilder från sjukhuskorridorer och väntrum. Trots att födelsedagsfirandet var dämpat gick det ändå att prata om framtiden. Vi kom alla fram till att vi är värda en lång resa nästa vinter. Min syster planerar att åka till Nya Zealand där Ollies farföräldrar bor. Vi andra åker kanske efter.
Igår kväll åkte jag och min bror, som så många gånger tidigare, tillsammans tillbaka med tåget till Stockholm. När vi kom fram till T-centralen möttes vi av avspärrningar, folkmassor och poliser som informerade oss att röda linjen var avstängd. Plötsligt kom några män bärande på en bår med ett blått skynke som dålde vad som antagligen var resterna av ett människoliv . De gick snabbt och försvann nästintill obemärkt ut från centralstationen. Några sekunder, sekunder var allt som vanligt igen. De flesta hann säkert inte ens märka vad som hände, men för mig blev det ytterligare en påminnelse om att inget är givet.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
När saknaden kommer smygande
Publicerad 2010-02-26
Tog en paus från självdisciplinen och beslöt mig för att ta tag i min akuta byxsituation istället. På stan var det en massa tonårstjejer och killar som shoppade med sina mammor, precis som jag och min mamma också brukade göra. Vi träffades nästan alltid på gågatan och på några timmar plöjde vi oss igenom de få affärer i Uppsala som faktiskt har något att erbjuda. När vi tröttnade satte vi oss på något café och fikade eller åt lunch. De dagarna var alltid bra och jag minns att det kändes skönt att få ha mamma för mig själv en stund. Kom på mig själv med att sakna den känslan idag när jag såg tonårskidsen med sina mammor. Jag undrar om de vet hur bra de har det.
Över huvud taget är det märkligt hur saknaden kan komma smygande från ingenstans. Som igår när jag trodde att jag skulle avlida under spinningpassets sista låtar. Jag var nära att bara gå därifrån eftersom det var nästintill outhärdligt ansträngande, men så kom jag att tänka på mamma. Jag mindes hennes beundransvärda förmåga att aldrig ge upp och plötsligt kom några minnen från sjukdomsperioden tillbaka. De flesta av dem vill jag helst förtränga, förutom de som ändå någonstans är positiva. Jag tänker till exempel på alla de där gångerna då jag följde med mamma på promenader i skogen som ligger i närheten av mitt barndomshem. Mamma vägde säkert inte mer än 40 kilo och hade enorma svårigheter att röra sig. Ändå tog hon stavarna som pappa köpt och gick med långsamma, men beslutsamma steg genom skogen. Det var på ett sätt fruktansvärt att se någon som tidigare varit i toppskick nu knappt orkade mer än en kilometer. Samtidigt var det häftigt att få vara i närheten av någon som var så psykiskt stark. Det är något jag tror att jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.
En fin bild från förr. Men vad har jag på mig?
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Anders Södergrens näst största vinst?
Publicerad 2010-02-24
Skadeglädjen är den sanna glädjen. Förlåt mig Norge, jag njuter. Inget norskt gull i herrarnas stafett, men vi får hoppas att någon ger Nothug en klem för hans grymma upphämtning på sista sträckan. Åh, jag älskar skidor och OS! Det bästa är att man får vara arg, glad, nationalistisk, skadeglad och stolt på samma gång. För egentligen spelar det ju absolut ingen roll, sport är ju bara sport. Kanske de där grabbarna i SVT-studion inte håller med men det gör i alla fall Anders Södergren som tog guld ikväll. Han fick testikelcancer och efter det förändrades hans inställning till både sporten och livet. Läs en intervju med honom här: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Artiklar-och-mer-fakta/Artikelarkiv/Nyheter/Sodergrens-storsta-vinst/
Gullyra!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Stockholmarnas dyrbara tid
Publicerad 2010-02-23
SL ställer in tunnelbanetåg och folk rasar- det kan vara så nära ett krig vi kommer i Stockholm. Stämningen har varit minst sagt aggressiv och igår hamnade jag mitt i rusningskaoset när jag av någon anledning satte mig på ett tåg mot Liljeholmen istället för Gullmarsplan. Det var förmodligen årets sämsta dag att åka fel men såhär i efterhand ganska spännande. Under de dryga två timmar som jag var i SL:s våld, delvis på grund av min egen klantighet alltså, såg jag väldigt många arga och stressade människor. En man var så arg att han pratade illa om SL högt för sig själv och vid Slussen försökte folk på perrongen trycka sig in i tågen, samtidigt som de som skulle av försökte ta sig ut. Det gick inte så bra och alla blev ännu argare. Själv valde jag att ta några steg tillbaka och vänta på ett tåg där stämningen inte var lika deppig som i en slakttransport.
Medan jag väntade pratade jag med min kompis som redan satt på ett tåg mot Gullmarsplan och hon tyckte liksom jag att stämningen var smått obehaglig. Hon hade till och med blivit utknuffad på perrongen av en man som tydligen hade jääääättebråttom. Jag undrar vart han skulle, kanske hem till Os? Vad är det alla i den här staden har så bråttom till? Vad är det som gör att tiden i Stockholm är så dyrbar att folk börjar bete sig som as när en timme eller två går förlorade? Intressanta frågor kräver intressanta svar. Den som har dem, ge mig gärna!
Så här kan man också välja att bete sig när resor blir inställda:
Ryan air ställde in vår resa hem från Dublin. Tog bussen från Oslo istället.
- Kom igen, nu kör vi!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Ett fint mejl
Publicerad 2010-02-22
Jag har förstått att man kan använda facebook/bloggar/twitter lite som ett sätt att visa för andra att man är bra och omtyckt. Tänkte att jag också skulle testa det. Fick nämligen ett fint mejl om bloggen för någon dag sedan. Det var så fint att jag måste citera det här:
"Du, jag halkar in på din facebook ibland och flera gånger har jag tagit mig vidare till din blogg. Varje gång fastnar jag i typ en timme och bara läser, läser, läser allt. Skrattar och gråter och blir förbannad och hoppfull. Du är så jävla bra. De är så jävla bra"
Återkommer i morgon med en rapport om kriget i tunnelbanan.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Ingen sån där student
Publicerad 2010-02-21
Det här med att blogga ofta verkar vara svårförenligt med att tänka på c-uppsats och läsa teorikurs. Den härveckan har det varit jag och universitetet mot världen. Jag har släpat mig dit, trots aktivt motstånd från tunnelbanor och kyla. Med matlådor med ledsna kikärtor och överdrivet stor fjällräven ryggsäck innehållandes bland annat en bok om postkolonialism har jag känt mig lite som en vandrande IR-studentklyscha. Och jag som inte ens identifierar mig som en sån där student.
Som uppvuxen i Uppsala har jag blivit matad med studentspex, att någon utklädd till en blå mupp eller vampyr kommer springandes genom centrum har liksom tillhört vardagen. Jag tror helt enkelt att jag fick för mycket av det där stereotypa studentlivet redan innan jag ens blev student. Att gå ut på nation var kul ungefär en termin sedan kändes det som om dansgolven blev lite trånga och att antalet brölande, nyss utflugna män från till exempel Söderköping blev lite väl många. Jag försökte att bo i en korridor en sommar men blev livrädd när korridorarna föreslog glassätartävlingar och satte upp post-it lappar med kärleksfulla budskap på varandras dörrar. Egentligen är det ju jättefint, men för mig kändes det krystat, liksom mycket annat som tillhör studentlivet. Följden blev att jag gömde mig på mitt rum och undvek det gemensamma köket som såklart alltid var i fokus för olika diskussioner. För av någon anledning verkar det som om studenter och grisiga kök hänger ihop. Det här korridorsköket räddades av några duktiga tjejer men jag har varit i andra som verkligen varit k-a-t-a-s-t-r-o-f-a-l-a.
Apropå mat och studenter hittade jag och några kursare en kokbok för studenter för några veckor sedan. Antar att det var tänkt att den skulle fungera som inspiration till billig och god matlagning, men någonting måste ha gått snett i själva utformandet. Intill recepten fanns ”pedagogiska” bilder på studenter, fotograferade från väldigt osmickrande perspektiv. På en av bilderna stod en kille, högröd i ansiktet, vid spisen med en kastrull med makaroner utan (!) vatten i. Hur var det tänkt där? Kanske var det ett försök att driva med den stereotypa uppfattningen att studenter har så lite pengar att de inte kan laga god mat. Skumt var det hur som helst.
Nu ska jag glida ner på stan, handla något gott och laga en god lunch/middag. Det går faktiskt, även om man är student
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Vården tar hjälp av fotokonst
Publicerad 2010-02-17
Jag har ju tidigare här i bloggen varit väldigt kritisk mot svensk cancervård, men det är naturligtvis viktigt att även uppmärksamma de bra sakerna. Jag tänker framför allt på de läkare och sjuksköterskor som gör så gott de kan trots brister i organisation och struktur. Några av dem träffade jag under mammas sjukdom och de var fantastiska trots att förutsättningarna inte var de bästa. Speciellt uppskattade jag, och även min mamma, personalen i hemsjukvårdsteamet. De var naturliga och flexibla på ett sätt som man önskar att alla inom vården kunde vara. Hoppas att de såg tackannonsen vi satte in i Upsala Nya Tidning.
Igår visades ett inslag i Aktuellt om Landstinget i Växjö och dess beslut att använda sig av fotoutställningen ”Anhörig på liv och död” i samtal kring patientbemötande. Bra där!
Ni kan se inslaget här:
http://svtplay.se/v/1891196/varden_tar_hjalp_av_fotokonst
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Sanna om Hårt liv i Amerika
Cleo om Månadens profil, november: George Schottl
Malin om Alla vuxna bara larvar sig
Anhörigbloggen
Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg
Ålder 25
Bor Stockholm
Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009
Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.
Bloggar om Livet före, under och efter cancern
Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier