Prenumerera på inlägg Same shit, different cancer
Publicerad 2010-03-20
För ovanlighetens skull har det pratats mycket om tarmcancer de senaste dagarna, både i media och på facebook. Igår var det nämligen tarmcancerdagen, vilket uppmärksammades i och med ett nationellt möte i Stockholm. Professorn Mef Nilbert fick motta årets tarmcancerpris för sitt sätt att förena forskning med patientnytta. Se och hör henne här: http://svt.se/2.33782/1.1933334/lundaforskare_far_tarmcancerpris?lid=puff_1933334&lpos=rubrik
Egentligen önskar jag förstås att all cancer fick lika mycket uppmärksamhet, oavsett sort och dödlighet. Varför kan inte till exempel Tv4 ordna en cancergala istället för en bröstcancergala? Visst är det bra att uppmärksamma skillnader i symptom och behandling, men en allvarlig bröstcancer är väl lika vidrig som en allvarlig tarmcancer, livmodercancer eller bukspottkörtelcancer? Den här lite drygt ett år gamla artikeln i Fokus diskuterar saken närmare: http://www.fokus.se/2009/03/fincancer-och-fulcancer/
Nog med cancer för idag. Nu ska jag andas vårluft med söderhipsters.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
dokumentär: När himmelriket rasar
Publicerad 2010-03-11
Har precis sett ”När himmelriket rasar”– dokumentären om Emma Janestig, mamman till de två barnen som mördades i Arboga för två år sedan. Missade tyvärr de första tio minuterna men det jag såg var sevärt av flera anledningar. Dels är skönt att hon så öppet vågar berätta om sin sorg, dels är det intressant att höra henne bemöta den kritik hon fått för att hon valde att göra sorgen offentlig. Visst kan man undra hur hon orkat, men precis som Emma säger så var det hennes sätt att gå vidare. Att andra människor över huvud taget tagit sig rätten att ha åsikter om hennes sorg är skrämmande. Det säger väl också en del om den allmänna uppfattningen om hur det är att sörja och sakna: gråt och sitt hemma, annars är det inte på riktigt. Synd att det verkar finnas en mall för sorg, det borde inte vara så. Sorg och saknad är något individuellt, det finns inget rätt eller fel och alla har sitt sätt att hantera det jobbiga!
Se dokumentären här:
http://svt.se/2.122744/1.1910557/nar_himmelriket_rasar dokumentären
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Tveka inte att anmäla misstag
Publicerad 2010-01-17
Oj, bloggtorka! Att inom kort tid börja flera inlägg med att ursäkta sig är kanske inte ett bra tecken, men har verkligen varit helt uppslukad av tentan. Nu är det i alla fall över. Oavsett vad resultatet blir betraktar jag den som ett avslutat kapitel. Det kan jag däremot inte säga om alla de minnen och upplevelser från mammas sjukdom. De fortsätter att göra sig påminda och så kommer det nog att vara en lång tid framöver.
Den 30/12 lovade jag att berätta om de läkarmissar som begicks under mammas sjukdom. Jag har väntat längre med det än vad jag först tänkte mig. Har läst anmälan flera gånger och har gång på gång frågat mig hur det kunde gå som det gick. Jag har fortfarande inte kommit fram till något svar, mer än att svensk cancervård fortfarande brister i rutiner och kunskap. Mer än så går det kanske inte att säga men det här var i alla fall vad som hände:
I slutet av januari 2009 besöker mamma Akademiska sjukhusets kvinnoklinik för uppföljning av den operation för livmodercancer som gjordes 2007. Hon uttrycker vid det här tillfället en oro över tarm- och magsmärtor. Sedan tidigare var det konstaterat att cancern var av den allvarliga sorten. Här borde alltså varningsklockor ringa hos ansvarige läkare. Utan att ens bli röntgad skickas mamma istället hem som ”friskförklarad”.
Månaderna går och mamma får allt ondare i magen. Ben och buk sväller. Hon kontaktar husläkaren, han ringer inte upp. Hon försöker få ett svar på vad det är som händer i hennes kropp, men det går trögt. Den 18/3 får hon till slut en akut tid på kvinnokliniken där hon undersöks. Fortfarande görs ingen koppling till eventuellt återfall. Inte heller undersöks magproblemen för att se om det finns något samband. Fokus ligger enbart på gynområdet.
Ytterligare två veckor går. Och två veckor är lång tid i cancerns värld. Den 31/3 görs en cystoskopi och efter inläggning äntligen en röntgen. Två dagar senare får mamma som befarat besked om metastaser. Vi i familjen försöker se framåt, tänka att behandling ändå kan fungera. Det måste den bara göra. Jag och mina syskon åker på vår sedan länge inplanerade resa till Berlin. Hemma i Uppsala bara rasar allt. Det går så snabbt att det är svårt att förstå.
Mammas magsmärtor är nu så svåra att hon inte kan sova på nätterna och den 10/4 åker hon på egen begäran akut till 96:an på kvinnokliniken. Hon får vattenlavemang som tyvärr bara ökar smärtan. Ännu görs ingen ordentlig undersökning av tarmen så därför förstår inte ansvarige läkare att det handlar om ett totalstopp som absolut inte bör stimuleras med lavemang. Dagen därpå blir mamma hemskickad i fruktansvärt fysiskt och psykiskt skick. Men hemma klarar hon inte av att vara mer än någon dag. Smärtan är outhärdlig. Hon kan knappt stå.
Den 12/4 tar hon sig med pappas hjälp till kirurgakuten. Då görs äntligen en skiktröntgen och stoppet i tarmen upptäcks. Två dagar senare görs en stomioperation. Vi kommer hem från Berlin och dras direkt in i cancerns helvete.
Maj är en hemsk månad. Stomin verkar inte fungera och mamma blir tunnare och tunnare. Hon och pappa får motta besked i korridorer och ingen vet riktigt vad som händer. Cancern lever sitt eget liv. Det råder anarki i mammas kropp, allt sker snabbt och okontrollerat. Men nu är hon i alla fall ”inne i systemet”. Läkarna gör vad de kan, men deras förutsättningar är urusla.
Till sist tas beslutet att göra ännu en stomioperation. Det är riskabelt eftersom varje ingrepp i magen medför en risk för komplikationer. Men så verkar det äntligen som att det vänder. De naturliga funktionerna i mammas kropp fungerar åtminstone och i slutet av maj kan cytostatikabehandlingen påbörjas. Fyra månader har då gått förlorade. Mamma hinner bara genomgå tre av sex behandlingar innan läkarna konstaterar att det är lönlöst. Cancern hade vunnit.
I anmälan som min pappa, med mammas hjälp, gjorde till Hälso- och sjukvårdsnämnden ifrågasätts varför uppföljningen av mammas cancer gjordes på kvinnokliniken och inte på onkologen där operationen genomfördes. Det är ju där den mesta kunskapen om cancer finns! Dessutom undrar vi i min familj varför ansvarige läkare inte reagerade, tog mammas oro på allvar. Varför dröjde det så lång tid innan skiktröntgen gjordes? Varför försökte läkarna inte se en helhetsbild? Varför gjordes inga kopplingar till eventuellt recidiv?
Troligtvis hade mammas liv inte kunnat räddas även om behandlingen påbörjats tidigare, men på grund av misstagen fick hon utstå otroligt mycket onödigt lidande. Och det värsta av allt, det som är så jobbigt att tänka på att jag helst undviker det, är att hon kanske hade levt idag. Hade den satts in i början av förra året, istället för i maj när immunförsvaret var totalt nedbrutet hade utgångsläget varit bättre. På så sätt hade hon kanske kunnat få en bättre sista period, resa med oss till fjällen, göra en sista resa utomlands och träffa sitt barnbarn lite mer.
Nu blev det inte så och anmälan kan naturligtvis inte göra det som hänt ogjort. Men förhoppningsvis har det lätt till ändrade rutiner. Förhoppningsvis händer inte samma sak igen. Därför tycker jag aldrig att man ska tveka att anmäla eventuella misstag.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Sorg på nätet är också sorg
Publicerad 2009-12-30
Tanken var att jag idag skulle blogga om läkarmissarna som gjordes under mammas svåra sjukdom. De var så grova att pappa gjorde en anmälan till Hälso och sjukvårdsnämnden. Men för att skriva om det vill jag ha alla detaljer och läsa anmälan en gång till. Har ingen möjlighet att göra det just nu, så det får helt enkelt vänta några dagar.
Har märkt att jag absorberar allt som har med sorg och sjukdomar nu när jag är mitt uppe i det själv. Allt kommer till mig via tidningar, bloggar och nyhetsinslag på TV. Idag läste jag om den artonåriga tjejen som misshandlades till döds i Göteborg. Ofattbart grymt och hur hennes anhöriga mår kan jag bara föreställa mig. Den där ovissheten om vad som egentligen hände och vetskapen om att någon dödade henne med avsikt måste vara fruktansvärd. Aftonbladet.se skriver att sorgearbetet redan påbörjats bland kompisar och okända på internet:http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6362975.ab. Det var samma sak i somras i samband med Sturebymordet. Media rapporterade om unga som sörjde på nätet.
Tycker att det är ganska intressant att ”nätsorgen” fortfarande ses som något nytt och lite annorlunda . För någon månad sedan läste jag en artikel i Uppsala Nya Tidning ( läs den här:http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=81-AV_ID=953421,00.html )där prästen Anna Lundgren uttrycker en viss oro över att sorgen på nätet kan leda till en ännu starkare känsla av ensamhet. Klart att det finns en viss skillnad mellan att uttrycka sin sorg på internet och i verkligheten, men ofta tycker jag att den skillnaden överdrivs. Många gör nog inte så stor skillnad på en kommentar på facebook eller en blogg och det som sägs ansikte mot ansikte. Jag tror, som också nämns i artikeln, att internet kan ha många fördelar när det handlar om sorg. Som jag nämnde i mitt första inlägg var jag lite tveksam till att öppna upp mig på en blogg, men kan inte säga att jag ångrar mig. Det har bara stärkt mig och förhoppningsvis även andra.
Anders som skrev bloggen innan mig bjöd in gästbloggare ibland och det hoppas jag kunna fortsätta med. Jag tycker bara att det är bra om fler röster och perspektiv får komma till tals. Tveka inte att mejla mig på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com om ni vill dela med er av era erfarenheter som anhöriga!
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Att fråga eller inte fråga
Publicerad 2009-12-13
Vad ska man säga till någon som just förlorat en anhörig? Den frågan har jag fått flera gånger de senaste månaderna. Senast i går faktiskt. Jag har förstått att många i min omgivning tycker det är svårt att veta hur de ska bete sig mot mig. Allra jobbigast hade de nog under sjukdomsperioden. De som inte hade daglig kontakt med mig kunde ju omöjligt hänga med i det rasande tempo som cancern förändrade allt för mig och min familj. Följden blev att det blev ganska märkligt i vissa situationer. På fester träffade jag ibland kompisar som inte vågade fråga, som nästan fick något panikartat i blicken när jag visade mig. Jag kunde riktigt se hur de funderade; skulle de våga fråga, eller var det bättre om de höll tyst?
Jag kan inte ge något allmängiltigt svar på hur andra bör bete sig mot canceranhöriga och andra som gått igenom något liknande. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv och personligen tycker jag att det är mycket bättre att våga fråga hur är det är. Förstår faktiskt inte riktigt varför så många i det här landet är så rädda för säga eller göra något som är fel när det handlar om sorg. Det är ju ganska ologiskt egentligen för hur kan det någonsin vara fel att visa att man bryr sig? Klart att man som anhörig inte alltid vill prata om död och cancer. Som jag nämnt tidigare här i bloggen är det skönt att ibland göra annat, ha kul eller bara få vara som vanligt. Men även om det är så skulle jag aldrig tycka illa om någon som beklagar sorgen. Att bara vara tyst är bra mycket värre.
Klart att det inte är lätt att hitta ord, det förstår jag också. Det går ju inte direkt att säga något tröstande. Tror hur som helst inte på trötta klyschor som ”inget ont som inte för något gott med sig”. Ibland händer överjävliga saker som är så orättvisa att de inte går att förklara. Just därför tror jag inte att det är lönt att ägna tid åt att komma på ”det rätta” att säga. Bara att säga eller göra någonting är bra!
Jag ska ge ett bra exempel. I våras mitt under de värsta sjukhusvistelserna hade jag en hemsk tentaperiod. En tjej i min klass som jag inte känt så länge men som jag gillar skarpt hade fattat att jag gick igenom ett helvete. När vi satt på en bänk utanför universitet och pluggade tog hon fram en jättefin grekiskortodox ikon. Hon visste att jag inte är troende men förklarade att hon själv brukade känna ett visst lugn när hon tittade på fina ikoner. Jag tycket det var så himla fint gjort och dagen därpå gav jag ikonen till mamma. Hon hade den på sjukhuset och sedan i rummet hemma i lägenheten. Detta trots att hon var så anti religion! Ibland blir det ju så rätt ändå.
POSTAT I DEBATT | 3 KOMMENTARER
Den sjuka vården del 2
Publicerad 2009-09-03
På onsdagen sändes den andra delen av Uppdrag Gransknings granskning av den svenska läkarbristen. Följder som ibland är dödliga för patienterna enligt deras första program. Samtidigt som läkarna själva hamnat i en guldsits.
Uppdrag granskning avslöjade att Läkarförbundet fick gehör hos politikerna för ett minskat antal utbildningsplatser för läkare – trots att flera tunga prognosmakare flaggade för en stor brist på doktorer.
Från exempelvis Högskoleverket har bilden varit entydig. Deras uppgift är bland annat att se till att det finns lagom många utbildningsplatser till olika utbildningar.
– Vi förutsåg bristen redan i mitten på 1990-talet. Och vi påtalade det också, säger Brita Bergseth, utredningsansvarig på Högskoleverket till Uppdrag Granskning.
Likadant spådde ytterligare en prognosmakare om framtida utsikter för läkare.
– Alla prognoser sade brist, bekräftar Klas Öberg, avdelningsdirektör på Socialstyrelsen.
Men på mitten av 1990-talet, när de avgörande besluten för dagens sjukvård fattades, struntade politikerna helt i prognosmakarna - och slog in på den väg Läkarförbundet önskade.
I Läkarförbundets egna arkiv har Uppdrag granskning hittat dokument som förbundet idag inte vill kännas vid. I deras eget arbetsmarknadspolitiska program står det tydligt att det är "Angeläget att kraftigt minska utbildningen".
Anledningen till lobbyverksamheten från Läkarförbundent skall enligt Uppdrag Granskning vara att se till läkarnas löner ökar. I dag bjuder bemanningsföretagen över varandra för att kunna fylla alla vakanser som finns på hälsocentraler runt om i landet. Framför allt i glesbygd, över 70 000 kronor i veckan kan en läkare med F-skattsedel fakturera i vissa fall. Man lockar även med resor, golf och långa ledigheter.
– Jag brukar försöka se till att bara tjäna en miljon om året, säger en av stafettläkarna i programmet.
Här går det att se hela programmet:
http://svtplay.se/v/1676292/uppdrag_granskning/del_2_av_16
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Missa inte Uppdrag Granskning i kväll
Publicerad 2009-09-02
Jag bloggade ju tidigare om Uppdrag Gransknings avslöjande om den sjuka vården (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=275). I kväll onsdag sänds del två, om hur Läkarförbundet har drivit en lobbykampanj för färre läkare.
Det missgynnar sjukvården i stort och gynnar staffetläkarnas plånböcker att det finns ett underskott på läkare. Missa inte det programmet.
Så här skriver bland annat Uppdrag Granskning inför kvällens program:
”Sverige har sedan flera år tillbaka svårt att vara självförsörjande på läkare. Bara från Polen har de senaste åren omkring 270 läkare lockats hit. Och för svenska studenter går resan åt andra hållet. Trots toppbetyg tvingas hundratals svenska studenter utomlands för att uppfylla drömmen om en läkarutbildning. Konkurrensen på exempelvis Karolinska Institutet är så hård att lotten avgör. Uppdrag Granskning kan ikväll avslöja att Läkarförbundet under flera år aktivt bedrev kampanjer för ett minskat antal utbildningsplatser för läkare - trots att flera tunga prognosmakare tvärtom flaggade för en stor brist på doktorer.”
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Den sjuka vården
Publicerad 2009-08-27
Jag börja känna mig som en som slår på repeatknappen hela tiden här framför datorn: Men jag står på mig och hävdar fortfarande att vården är en katastrof och jag undrar bara när vi ska bli fler som genomskådar den offentliga lögn vi lever i.
Igår visade SVT:s Uppdrag Granskning ett reportage som bara bekräftar den kampanj jag driver här. Under de senaste 18 månaderna har stafettläkare bidraget till att 27 personer avlidit inom den svenska vården visar granskningen.
Märta Jönsson träffade till exempel sju olika läkare innan hennes cancer upptäcktes. Hösten 2006 sökte hon sig till hälsocentralen i Sveg, en vårdcentral som är helt beroende av stafettläkare. Hon hade bröstsmärtor och doktorn konstaterade att hon var rökare, men någon röntgen gjordes inte. Hennes bror Börje Sundell började omedelbart fundera över rökningen och risken att det var cancer som började visa sig.
– Det var en tanke som bara flög förbi, men jag tänkte att det har väl läkarvården tittat på. Det ska väl inte jag som enkel cykelreparatör behöva tala om, säger han till Uppdrag Granskning.
Året därpå tilltog smärtorna. Märta åkte till vårdcentralen igen och igen. Och träffade nya läkare varje gång. Ingen hittade några allvarliga fel och ingen misstänkte något som ledde till djupare undersökningar. Istället ordinerades Märta bland annat sjukgymnastik och värktabletter.
Först när Märta fick träffa samma läkare två gånger på raken ledde det vidare. Märta skickades på undersökning till Östersund. Där avslöjade röntgenundersökningen det som var Börjes värsta farhåga.
– Då konstaterade man ganska snabbt att det var cancersjukdom, som dels satt i skelettet och dels på lungorna, berättar han för Uppdrag Granskning.
Hennes onda arm visade sig vara bruten, förmodligen försvagad av cancern, och Märta blev snabbt inlagd med stark smärtlindring. Två veckor senare var hon död.
Försök på allvar att sätta er in i situationen att Märta var er mor, farmor, mormor, maka eller syster. Hur skulle ni reagera?
Sätter er sedan in i att enligt Uppdrag Granskning har 27 personer avlidit under liknande omständigheter de senaste 18 månaderna.
Ska vi och kan vi acceptera det…
Här går det att se hela programmet:
POSTAT I DEBATT | 2 KOMMENTARER
Ökad risk för sjukdom för canceranhöriga
Publicerad 2009-08-20
Anhöriga riskar själva bli sjuka rapporterar Dagens Eko i dag på morgonen. Tell us all about it, det här varnade jag och Anhörigfondens initiativtagare Mimmi Ekberg för redan förra året på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, ”Stöd till anhöriga ger mångfalt tillbaka” (19/7 2008).
Nu finns det alltså dokumenterat i den hittills största studien av hur anhöriga till cancerpatienter drabbas medicinskt. Det är sjuksköterskan Katarina Sjövall vid onkologiska kliniken i Lund som gjort undersökningen. 11 000 anhöriga har deltagit i studien och de har följts två år efter att deras nära (sambo, make/maka) drabbats av cancer. Sedan har de jämförts med deras sjukdomsbild före cancerbeskedet. Två år senare hade dubbelt så många psykiska diagnoser, men även andra sjukdomar hade ökat kraftigt.
– Cirkulatoriska sjukdomar, det vill säga hjärt-kärlsjukdomar, ökar med ungefär 25 procent i hela gruppen. Och även muskelsjukdomar ökar med ungefär 25 procent. Även sjukdomar i mag-tarmkanalen ökar med ungefär 25 procent, säger Katarina Sjövall till Dagens Eko.
Kraven på oss anhöriga har ökat med åren hävdar Katarina Sjövall och att det varierar kraftig i landet hur vi tas emot.
– Att hitta en gemensam nationell strategi för hur vi möter de anhöriga är viktigt, säger Katarina Sjövall till Dagens Eko.
Mimmi Ekberg och jag listade tre punkter som vi ansågs nödvändiga i vår debattartikel förra året, jag upprepar våra krav ännu en gång.
1. Det måste bli obligatoriskt att etablera stödgrupper på institutioner där cancersjuka kommer in för vård. Att sammanföra anhöriga som får utbyta erfarenheter tillsammans med professionellt stöd av kuratorer och psykologer är ett av de bästa och mest kostnadseffektiva sätten att hjälpa en anhörig.
2. Det måste utvecklas enkla metoder att fånga upp de anhöriga i samma ögonblick de får beskedet och informera om vad situationen innebär.
3. Öka forskningen. Vi vet lite om gruppen anhöriga och deras situation. Det bedrivs för lite forskning om hur man kan stötta anhöriga eller vad de upplever skulle hjälpa dem. Vår uppmaning till Sveriges sjukvårdspolitiker är att satsa ökade resurser på gruppen ¬anhöriga. Även en liten satsning kommer att ge mångfalt tillbaka i form av minskade sjukskrivningar. En satsning kan ”räknas hem” både i minskat lidande, och i kronor och ören.”
Hela artikeln går att läsa här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1471203.svd
Här finns Dagens Ekos inslag att lyssna på. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1905083&BroadcastDate=&IsBlock=
POSTAT I DEBATT | 4 KOMMENTARER
Hade det kunnat gå annorlunda?
Publicerad 2009-08-10
Jag fortsätter min kritik mot vården. Och jag är noga med att säga att det inte är själva vården i sig som är problemet. När man väl får sin behandling så är den toppen.
Det är bristen på att se hela människan och all jävla administration som ställer till det. Kan man inte lägga ut det på något privat företag? Låta vården sköta det som de är bra och låta något proffs ta hand om logistiken.
Jag minns när Karin skulle flyttas från röntgenmottagningen och var mycket dålig. Hon låg i en säng och var svårt medtagen. När undersökningen var klar skulle hon flyttas den långa vägen tillbaka till onkologen. De var tvungen att ringa till Transportavdelningen eller vad det heter för att få henne tillbaka. Under tiden fick hon ligga till allmän beskådan i korridoren. Jag var galen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag klarade inte av att dra sängen själv. Efter 20 minuter kommer två och hämtar henne.
Här två artiklar om hur slarv med prover och borttappade remisser gjorde att operationen av en man med magcancer tog sju månader längre än beräknat. Nu är han död. Hade det kunnat gå annorlunda om inte remisserna tappats bort?
http://gd.se/nyheter/gavle/1.279196
http://gd.se/nyheter/gavle/1.1253978
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Ima, privat sjukvård och stark text
Publicerad 2009-07-30
Jag vill än en gång tacka Ima för hennes två blogginlägg i veckan. Ett par kommentarer har kommit in och en av dem undrar varför sjukvården inte kan se människan i ett större perspektiv. Det är väl den kritiken vi har gemensamt både jag, Ima och Juttan som skrev kommentaren. Att de aldrig lär sig.
Jag har ju som ett led i detta propagerat för privat sjukvård, inte av ideologiska skäl, utan för att jag tror att det skulle fungera bättre om de det fanns en tydligt huvudman med ansvar på riktigt. Eller så lägger vi ner alla landsting och gör sjukvården statlig, för idag är det så att när du som patient skickas emellan landstingen så startar en administration som både kostar pengar och drar personal om du behöver få en behandling som inte finns inom det landsting där du är folkbokförd. Helt onödigt och väldigt ineffektivt.
Martin Gelin skrev ett väldigt starkt och gripande reportaget om bristen på sjukvård i USA i söndagens SvD. Eller vad som händer när allt är privat och man saknar försäkringar. Så kan vi förstås inte ha det heller. Men läs hans väldigt gripande rep här:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3256539.svd
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Back from Småland med samma budskap: Vården är ett skämt
Publicerad 2009-07-12
Jag har blivit intervjuad för första gången inför min bok som kommer i höst, i dagens Arbetarbladet: http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.1190220
Precis som vanligt hör folk av sig och är förbannade och känner igen sig. Jag har själv skrivit av och till om det här sedan februari 2007 och kritiken är den samma från alla som hör av sig sedan: Vården fungerar inte och den tar oss anhörig inte på allvar. Vi blir helt utlämnade och vårdens ineffektivitet är som gamla Sovjet. Läs även min Dogge-intervju: http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237.
Jag har som ni kanske märkt även hänvisat och länkat till artiklar som har med det att göra. Nu ramlar ju artiklarna in som berättar om vad som händer när de tar semester på sjukhusen. Få saker irriterar mig så mycket som att man över huvud taget har det uppe: Den som vet, berätta för mig varför inte ett sjukhus är bemannat exakt likadant året om? Du väljer inte när du blir sjuk.
Några mejl och telefonsamtal är vad jag hunnit med och få sedan jag och Love kom hem från Småland för en timme sedan. Så nåt rätt göra jag.
Här kan ni förresten se den trevliga familjen vi besökte i Alhagen, våra fd grannar från Tjärhovsgatan 41, Stockholm, Sweden.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Dogge, fjällvandring och undermålig sjukvård
Publicerad 2009-07-09
Jag hade tänkte tagit några dagar semester från bloggen efter att jag lagt upp Dogge-intervjun. Många har hört av sig kring den. Tack för det. Men nu har det regnat på tvären i tolv timmar och det går fan inte ens att gå ut. Jag kan inte minnas att jag varit med om maken till regnoväder sedan Karin och jag fjällvandrade 1991. Då satt vi inregnade i Storulvån i Jämtland minns jag. Men i fjällen är det alltid vinter. Nu känns det som om det är oktober utanför fönstret. Vi skulle ha åkt till Småland till våra vänner där i dag, men i det här skitvädret var det bättre att stanna hemma. Orkar inte åka i fem timmar med vindrutetorkarna på helfart hela vägen. Vi får åka i morgon i stället. Har läst korr ännu en gång på boken istället, sista gången hoppas jag, men varje gång hittar man några smågrejor. Men det blir ju en professionell korrekturläsare det sista som sker. Nu läser jag inget mer, jag lovar.
I går var det dags igen: missförhållande på sjukhusen med bl a överbeläggningar eftersom man stänger avdelningar under sommaren på tidningslöpen. Igen. När ska de fatta att det inte går att stänga sjuhusen på sommaren, full bemanning året om, 24–7, är vad jag kräver. Ingen väljer när de blir sjuk. Jag har skrivit det här tidigare och jag skriver det igen. Karin fick symptom under jul- och nyårshelgerna och är döende under semestrarna. Det påverkade oss på många olika sätt. Ska det verkligen behöva vara så? Hon valde inte att bli sjuk då. Det är en grov förolämpning att inte sjukhusen är lika bemannade året om mot oss som drabbas. Alla politiker vet om det och ett bra journalistiskt grävjobb vore att ta reda på hur många av dem som har privata sjukförsäkringar i rädsla för att behöva bli vårdad på ett offentligt sjukhus. Tro mig, nästa alla politiker har det.
Läs DN:s artikel här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/overfulla-sjukhus-granskas-efter-larm-1.907099
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Inger Edelfeldts artikel väcker känslor
Publicerad 2009-06-23
Två har kommenterat min hänvisning till Inger Edelfledts artikel i DN och känner igen sig. Ja, det gör jag också och jag tror att det är fler. Artikeln borde vara obligatorisk läsning för alla inom vården.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/nej-inte-denna-karusell-1.895379
Jag skrev ju två artiklar om saknaden av vårdens helhetssyn på ett annat plan 2007 och den går att läsa här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_198119.svd
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Förbjud sjukhusen semester II
Publicerad 2009-06-21
Ni som tvivlade över mitt inlägg om att sjukhusen och vården inte fungerar rekommenderar jag att läsa Inger Edelfeldts artikel i dagens DN om hennes fasanfulla resa med sin mor.
Så här ser vården ut i dag, hör ni det! http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/nej-inte-denna-karusell-1.895379
Som jag skrev tidigare så påstår jag att vi lever i en offentlig lögn eftersom politiker på riksdags- och landstingsnivå måste ju veta hur ineffektivt allting fungerar.
Ska vi slå vad om att de allra flesta av dem har privata sjukförsäkringar?
POSTAT I DEBATT | 2 KOMMENTARER
Koloss på lerfötter och svar till Ima
Publicerad 2009-06-18
I dag väljer jag att svara Ima (som är cancersjuk och bloggar här http://www.lifeofima.blogspot.com/) som kommenterat två av mina inlägg.
”Förbjud sjukhusen semester” var rubriken på mitt inlägg där jag ifrågasätter varför sjukhusen drar ner på verksamheten under sommar och jul- och nyårshelgerna. Det är en provokation och förolämpning eftersom ingen väljer när de blir sjuka och att de påverkade Karins behandling påtagligt eftersom hon fick symptom kring jul och dör under sommaren.
Ima menar att det inte bara är fackliga regler som omöjliggör för full vårdapparat under sommaren som jag bland annat påstår.
Du har rätt där, det är förstås flera saker som spelar roll, hela kulturen kring vården borde göras om från grunden för att få den att fungera som den borde. Jag jobbade ett tag på SVT som är en liknande koloss på lerfötter. Där var reglerna som man hade att rätta sig efter vid schemaläggningen t ex rent kontraproduktiva. Ett av facken hade en regel som gjorde att deras medlemmar inte fick jobba mer än elva kvällar per månad. Om man då gör ett tv-program där det första sänds 18.10 och de sista 22.10 så blir det liksom problem om det är bara då de behövs. Det andra fackförbundet hade fått igenom en elvatimmars-regel, dvs om man arbetade till t ex 24.00 så fick man inte börja före 11.00 dagen efter. Att då schemaläggen de här olika medlemmarna var ett heltidsarbete för en anställd som ändå inte fick till det. Jag tror tyvärr att det är lika inom vården.
Problemet är att folk skulle bli galna om det förstod hur sjukhusen fungerar med nedbemanning under sommar och helger om det var fler som drabbades. Men när du väl är där så är du så sjuk så du har ju fullt upp med att klara av dagen. De flesta andra blundar för sin förgänglighet och tror i mångt och mycket att de är odödliga och kommer inte att märka det förrän de är så sjuka att de har fullt upp med att klara dagen. Ett sorts moment 22. Och så blir ju tack och lov de allra flesta aldrig så svårt sjuka heller. Men jag påstår att vi lever i en slags offentlig lögn eftersom politiker på riksdags- och landstingsnivå måste ju veta hur ineffektivt allting fungerar. Ska vi slå vad om att de allra flesta av dem har privata sjukförsäkringar?
Imas andra kommentar var inlägget ”Digital sorg och bildpublicering” men anledning av att jag själv tvekade inför att visa bilder på Karin när hon är sjuk. Det pågår ett ganska aktivt bloggande med sjuka människor och anhöriga som sörjer sina döda på nätet.
Ja, hur resonerar jag? Jo, att vissa väljer att lägga ut bilder på sig själv när de är sjuka är helt ok för mig. Men att göra det med människor som är döda är mer tveksamt. Om man inte talat med dem om detta medan de levde tycker jag nog att man ska avstå. Jag tror inte Karin skulle ha tyckt om att se sig själv sjuk på nätet helt enkelt. Därför avstår jag.
Annars är foton väldigt bra att gå tillbaka till som hon skriver, det är därför jag publicerar bilder när hon är frisk utan att tveka. Men jag föreslår alla som lägger upp sidor och bilder med döda människor tänker ett varv till innan de gör det. ”Vad skulle XXX tyckt om att jag gör det här?” är frågan alla bör ställa innan de laddar upp sin bild.
Tack förresten för att du tycker att vi är fina på bilden.
***
Var och midsommarhandlade på Ica Maxi. Då märker man också att man är ensam. De flesta är två eller fler från familjen som storhandlar och träffar man någon man känner och önskar dem trevlig midsommar och säger till exempel ”hälsa frugan” om det är en man så svarar de alltid, ”du med”. Ja, till vem då menar du, tänker jag och hoppas de menar Love, 9 år.
***
Idag skulle min mormor ha fyllt 104 om hon levat, Paul McCartney fyller 67 och det är min fars dödsdag, Torsten Sundin (1931–2008). Jag ska hylla honom med en snaps ta me’ fan, han älskade att dricka snaps till maten, inte jag, men jag gör det i alla fall. Frid åt hans minne.
***
Jag går ju på ett gym där det dräller in hockeyspelar från både NHL, elitserien och andra ligor så här på sommaren. Jag blev lite glad i dag när kvartetten höjde volymen när Bob Dylans ”Like A Rolling Stone” spelades i radion. Bra. Men de fick hålla på en bra stund och räkna när deras personliga tränare sa att de först skulle göra övningen 3X12 och sedan 2X8 och hur många det blev totalt…
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Digital sorg och bildpublicering
Publicerad 2009-06-17
”På nätet är döden stor och ytterst påtaglig. Här kan man hitta Facebookgrupper för avlidna, gå till digitala minneslundar där man kan skriva kondoleanser och tända digitala ljus, och dessutom se på Youtubefilmer från begravningar.”
Så inleds SvD:s artikel två i deras serie ”Digital sorg” i onsdagstidningen (17/6) http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_3073765.svd
Det här är inte enkla frågeställningar, jag har själv funderat väldigt mycket kring dem. Jag har till exempel flera gånger varit på väg att lägga ut bilder här på bloggen på Karin när hon var sjuk. Men har alltid hejdat mig i sista sekunden. Jag startade bloggen med en bild på Karin och mig från 1980-talet, den absolut första som finns där vi är med på samma foto. Men sedan dess har jag medvetet undvikt att lägga ut bilder. Gör jag fel? Gör jag rätt?
För på ett sätt så vill jag visa hela världen hur cancer ser ut i verkligheten och vad den gör med människan. Jag har varit ytterst nära att lägga ut en bild när hon just gått igenom en sex timmar lång operation. Den är inte kul att se på kan jag säga, slangar överallt. Men varje gång så hör jag henne röst ringande i mitt huvud och jag tror inte att hon skulle tycka att det var så himla kul att visa upp sig som sjuk, även om hon inte hade något att skämmas över och rörde sig hur öppet som helst under sin sjukdomsperiod.
Jag tror att alla ni som skriver bloggar och sörjer på nätet ska tänka både en och två gånger innan ni lägger upp bilder, Youtube-filmer på begravningen och liknande som det står om i SvD-artikeln. Hur skulle min anhörige ha tyckt om det här, och glöm inte hur lätt bilder, filmer och ljud kopieras och sprids vidare utanför era händer.
Att visa Karin frisk har jag inga problem alls med. Som här när vi åker båt till Limön sommaren 2004 t ex. Visst är vi gulliga?
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Förbjud sjukhusen semester
Publicerad 2009-06-15
Nu är vi inne i den där tiden på året när det börjas skrivas i tidningar och göras inslag i radio och tv om överbeläggningarna inom vården. Det blir så när sjukvården ska ta semester. Ni hör själva hur dumt det låter, ”sjukvården ska ta semester”. Men så ser sjukvården ut i dag, man stänger avdelningar för att personalen ska få vara lediga under sommaren. Helt galet och en kraftig provokation på mig. För vem väljer när han eller hon ska bli sjuk?
Karin fick först symptom under jul- och nyårshelgerna och blir döende under semestrarna. Tror ni att hon valde det? Tror ni inom landstinget, som är ansvariga för vården, att det känns bra att jag på allvar kan säga att det spelade faktiskt roll för hur Karin blev bemött under sin sista tid i livet på grund av att vissa avdelningar var stängda? För att personalen skulle fira semester medan Karin fick sämre vård?
Självklart ska ett sjukhus vara exakt lika bemannat varje dag om året. Midsommar, jul, nyår eller vad det nu kan vara. Man måste lägga semestrar och organisera efter att vården ska fungera lika dag ut och dag in. Ungefär som man gör hos en av mina uppdragsgivare, Aftonbladet. Där är organisationen byggd utefter att man ger ut en tidning varje dag. Självklart ska ett sjukhus fungera på samma sätt. I dag sätter krångliga fackliga regler stopp för sådant. Vissa undersökningar med dyra apparater görs bara på kontorstid eftersom det blir för dyrt och krångligt att schemalägga på helger och kvällar.
Jag kräver att sjukvården ska fungera lika varje dag på året, jag vill inte höra ”Ni vet, det är semestertider nu” och ”Ni får vänta till efter helgerna”, bara två av många påstående vi/jag råkade ut för eftersom Karin hade oturen att bli sjuk vid fel tidpunkt.
Så arbetargrabb jag är tycker jag i dag att vi på allvar måste prova på privat vård. Inte av ideologiska skäl i första hand, utan av effektiviseringsskäl. Jag är övertygad om att det skulle fungera bättre då. För om någon äger ett företag blir ansvaret större och rena felaktigheter och uppenbar ineffektivitet kan inte pågå år ut och år in.
Idag skriver Sydsvenska Dagbladet om hur patienter i Malmö vårdas i matsalar, korridorer och kontor på grund av platsbrist. Patienter med diarréer och blodiga kräkningar ska ha fått vård i matsalar. Hur tycker ni det låter? Vi kommer att få läsa mer sådant nu när semestrarna kickar in.
http://sydsvenskan.se/sverige/article442483/Kraksjuka-vardas-i-Umas-matsalar.html
***
Här har SvD:s Idagsidan startat en intressant artikelserie om att sörja på nätet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_3053349.svd#tw_link_widget
***
Nicklas Bäckström och Daniel Widing med entourage var på gymmet i dag.
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier