Prenumerera på inlägg Gästblogg: Styrkan som ger hopp
Publicerad 2010-01-12
Idag överlåter jag bloggen till Maria som förlorade sin pappa i cancer nu i höstas:
Av alla ord du har i ditt ordförråd, alla ord du någonsin har hört och kommer att höra under din livstid, bland dessa ord finns det INGET som kan beskriva den känsla som finns när man förlorar en nära anhörig. Saknad, sorg, orättvisa, tomhet – alla i nära, men inte tillräckligt. Jag känner mig tom, förbannad, frustrerad, ledsen, lugn, trött, förvirrad och tusen andra känslor i en salig blandning på samma gång. Tomheten finns för att en av de finaste personerna i mitt liv fattas mig. Förbannad för att det är så orättvist, frustrerad för att jag inte har någon som jag kan bli förbannad på. Ledsen – ja, det kan ni fundera ut själva. Lugn av någon konstig anledning som jag inte kan beskriva. Trött för att alla känslor finns på samma gång, trött för att tårarna tar all min energi vissa dagar. Förvirrad för att jag inte kan förstå varför, varför min underbara pappa togs ifrån oss alldeles för tidigt.
Hur kommer det då sig att man orkar med alla dessa känslor på samma gång? Är det så vi människor fungerar? Att vi undermedvetet blockerar vissa saker för att orka med? Beror det på att vi människor är så mycket starkare än vad vi egentligen tror?
Personer säger ofta till mig att jag är stark, givetvis inte fysiskt – där har min 53 kilos kropp inte så mycket att komma med. Men att vara stark i en sådan här situation handlar inte om att lyckas klara av allt på egen hand. Jag försöker komma ihåg det, men det är inte alltid som min hjärna anser att det är så. Jag vill ofta försöka klara allt på egen hand, men det fungerar inte alltid så. För mig handlar min styrka mycket om envishet, en – enligt mig – bra egenskap som jag fått från min kära far. Jag gillar min envishet, den får mig att inte ge upp när vissa kanske hade lagt ner för länge sen.
Men när det väl kommer till kritan så är det så att världen och verkligheten fortsätter i sin vanliga takt, oavsett om man vill det eller inte. Jag har bestämt mig för att hänga med, och jag kämpar för att göra det – vissa dagar mer än andra dagar. Jag bryter ihop ibland, och får en sådan känsla av att jag är 50 centimeter hög och att inget någonsin kommer att bli sig likt igen. Och det är okej, det kommer inte bli sig likt igen eftersom min värld har förändrats, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå.
Jag bryter ihop, och jag tar mig upp igen, för det är en del av min värld just nu. Men jag är fortfarande jag, en person med en evig tro på hoppet, en person som lever i tron på klyschan "If you can imagine it, you can achieve it. If you can dream it, you can become it". Och det är inget jag kommer ge upp i första taget.
För mig är familjen det absolut viktigaste som finns. Och min familj är stor, den består inte bara av den familjen som jag fick lyckan av att få när jag föddes, den består även av mina underbara släktingar och av mina vänner – alla, enligt mig, de vackraste personerna som knatar runt på den här jorden. Utan dessa personer är jag ingenting, de är dessa som ger mig styrkan.
Så när ni beundrar mig för att jag är stark, tacka då er själva, för det är ni som gör mig till den jag är.
Maria
Maria nås på maria.eriksson85@hotmail.com
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 3 KOMMENTARER
”Att stå öga mot öga med djävulen”
Publicerad 2009-07-29
Gästbloggare Ima fortsätter här med sitt andra inlägg. Ima är både cancerpatient och anhörig och har således erfarenhet från båda sidor. I sitt första inlägg beskrev hon hur det är att vara sjuk. I det här berättar hon mer om hur hennes nära har blivit bemötta.
Ambitionen är att ta in gästbloggare ibland för att bredda och låta fler komma till tals. Så hör av dig till mig med inlägg eller förslag på personer som jag kan kontakta.
anders.sundin@mac.com
”Att stå öga mot öga med djävulen”
De närmaste, barnen och sambo, särbo, make/maka borde alltid ingå i patientstödet. Alla behöver prata, mer eller mindre. Alla borde få information. Alla borde i alla fall få chansen, möjligheten.
Ännu, tre månader sedan diagnosen, har INGEN från sjukvården reflekterat eller frågat hur mina barn mår, hur de har tagit det här. Ingen har heller frågat om min Hjärt, hur han mår. Hur det går för oss. Behöver vi någon hjälp?
Inte ens EN fråga… Det är jobbigt. Det är skräck. Som att stå öga mot öga med djävulen. Ensam.
Har det blivit sådan rutin på att bara vårda patient att man inte ser att patient skulle må mycket bättre i sin situation om dennes nära och kära fick det stöd och den hjälp man borde ha rätt till. Om den sjuke fick möjlighet att använda sin energi att fokusera på sin hälsa, att bli frisk, i stället för att stötta och vara stark för att anhöriga ska orka hålla ihop.
Jag har stått på bägge sidorna. Som anhörig när min mamma avled i sviterna av cancer 1981, jag var då 10 år gammal. Fanns inte en tillstymmelse till stöd eller hjälp då. Hon var borta och så var det med det. Det är hon fortfarande. Letade, sökte, i många år innan jag på riktigt insåg att så var fallet.
Nu som patient med skärrade och rädda anhöriga som har det jobbigt att hantera att jag har mindre ork, är tröttare, att jag inte är mig själv, får cellgiftsbehandlingar som tär på både kropp och själ, tappet av hår, peruk och allmän sjukdomskänsla. Enbröstad. Med sina egna tankar och funderingar. Finns inte en tillstymmelse av stöd eller hjälp idag heller, 28 år senare.
I sådana här situationer orkar man inte alltid slåss för att få hjälp, det är annars det som gäller idag.
Ska vi ha det så här? Ska man verkligen behöva vara frisk och envis och leta paragrafer för att få hjälp och stöd?
Är inte sjukvården i Sverige, en av de bättre i världen?
Människan, patienten och anhöriga, kan i alla fall inte räknas in i det…
Min egen styrka har hjälpt mig. Döden flåsar mig inte längre i nacken. Livet blir inte som jag hade tänkt det, men blir det någonsin det? Det blir bara på ett annat sätt.
Jag ser inget längre som självklart, men njuter av varje sekund.
Jag önskar att min styrka räckte till att dela med mig till mina nära och kära. Hade det räckt med enbart min kärlek hade inte någonting varit problem.
Vem ska trösta knyttet?
Ima
snorpan5@hotmail.com
http://www.lifeofima.blogspot.com/
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 3 KOMMENTARER
Gästbloggare: Ima
Publicerad 2009-07-27
Idag är det premiär för det första gästinlägget på Anhörigbloggen. Ambitionen är att ta in gästbloggare ibland för att bredda och låta fler komma till tals. Så hör av dig till mig med inlägg eller förslag på personer som jag kan kontakta.
anders.sundin@mac.com
Först ut är Ima, 39, som bor i Åkersberga är särbo och har tre barn. Hon förlorade sin mor 1981 i cancer och fick i april i år själv diagnosen bröstcancer. Ima vet alltså hur det är att både vara anhörig och sjuk. Under två dagar berätta hon sin historia här på Anhörigbloggen.
Dumbodagen
”Shit! Fan! Vi är för bra för det här… Älskar dig så grymt, innerligt och av hela mitt hjärta. Bara gråter, men snart kommer fightern fram. Cancern, som ligger så lågt ner på skalan, får mig mest förbannad.”
Detta var mitt första meddelande till min Hjärt, min Kärlek, efter mitt besked. Jag kunde inte ringa. Jag hade ingen röst. Jag hade ingen luft. Jag var bara så tom…
Detta var den 17 april 2009. Dagen då jag fick besked om min bröstcancer. Som jag kom att kalla ”Dumbo”.
Dagen då livet tog en ny vändning.
Dagen då inget längre var självklart.
Dagen då jag verkligen kände att döden flåsade mig i nacken.
Dagen då jag insåg att livet inte blir som jag tänkt mig.
Dagen då jag också insåg att jag skulle komma att behöva all min styrka, för mig, för barnen, Hjärt och mina vänner.
Hur mycket anade jag inte då.
Den här dagen var en av de märkligaste i mitt liv. Trots att jag redan ”visste” att jag hade bröstcancer, så var det som att dra ner en rullgardin. Livet passerade verkligen revy.
Allt medan läkaren satt och pratade, använde jag all min energi och styrka att hålla ihop, att inte bryta ihop. För jag visste att släpper jag ventilen brakar jag sönder och samman. Måste vara stark! Under samma kaosartade läkarlugn flög en och miljoner tankar igenom huvudet.
”Jag kommer att dö”, "Vem ska få älska min Hjärt”, ”Vem ska ta hand om barnen?”, ”Ska de också behöva förlora sin mamma, som jag gjorde 10 år gammal?”
Det var inte min egen död som skrämde mig. Det var tanken, kärleken och känslan för de som blir kvar. Hunden?! Vem ska ta hand om hunden? Min lilla bror och min pappa…
Kände ett stort behov av att krypa ur mitt skinn, ur min kropp. Ville inte vara med…
Innan läkaren ens var klar med sitt prat, reste jag mig upp och tänkte gå.
Nu skulle livet fortsätta som vanligt.
Var tvungen.
Höll på att kvävas därinne.
Det blev för mycket.
Så fel jag hade. Det var bara början.
Läkaren lät mig inte gå. Tacksam för det idag, men inte då. Han ville att jag skulle sätta mig i ett rum bredvid för att samla mig lite och kanske ringa till någon. Jag satte mig ner. Ensam i ett rum. Jag och mina en och miljoner tankar.
Jag och alla mina tårar.
Bröt ihop kan man säga.
Vem ska jag ringa? Vad ska jag säga? Hur säger man?
Vet inte hur länge jag satt där. Ensam.
Fick information om att sjukhusets kurator skulle komma att ringa upp mig någon av kommande dagar.
Men nu då?
Jag släpptes hem.
Hem, med ett kaos i huvudet.
Hem till mina barn och min Hjärt.
Var fanns stödet och hjälpen i min krissituation?
Vad säger man till barnen när man inte ens vet något själv?
Vad säger man? Vad gör man? Vad händer?
Jag löste det själv.
Jag samlade ihop mig.
Bet ihop.
Bestämde mig för att hur jag än mår i mitt inre, hur tungt det än är, och hur illa jag än mår så ska jag ALDRIG släppa det på de jag håller kär.
”Jag är snart frisk.” Minns hur jag säger till min 16-åring att ”jag har inte tid att vara sjuk”. Inte en tår jag fällde. Jag är INTE stolt över det. Det är mera tragiskt.
”Jag ska bli frisk, finns inget annat, så är det” Är en annan mening jag yttrat fler gånger än jag kan räkna till. Som ett mantra.
Men det har varit och är tungt.
Jag är patient, cancersjuk, cancerfrisk, mamma, flickvän, exfru och vän. Stöd finns för mig som patient, som sjuk. Men jag måste också vara stöd, vara stark, vara bäst som mamma, flickvän, exfru och vän. För de som jag håller närmast mitt hjärta finns inget stöd i sådana här situationer.
Ima
Läs mer av Ima på hennes blogg: http://www.lifeofima.blogspot.com/
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 1 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier