Prenumerera på inlägg Aldrig mer natthamburgare
Publicerad 2010-02-08
Har fortfarande psykiska men efter lördagsnattens besök på Mcdonald’s Kungsgatan. Den tiden på dygnet beter sig folk (svenskar?) som djur och i djurens värld gäller som bekant andra regler. Det är primitiva känslor som hunger som avgör och då spelar det ingen roll hur jävla illa man än beter sig. Det är lite som att komma till systembolaget fem minuter innan det stänger på fredagar och lördagar. Väldigt arg och småkriminell stämning.
Jag och min vän flydde två, av okänd anledning, mycket upprörda unga kvinnor. När vi sedan satt där på en blöt bänk på Stureplan med en varsin flottig donkenpåse kände vi oss lite smutsiga inombords. Nästa gång blir det varmkorv, helt klart!
Dagen efter träffade jag en annan kompis som jag inte pratat med på mycket länge. Var naturligtvis tvungen att berätta om nattens skräckupplevelse varpå han berättade några av sina självupplevda hamburgaranekdoter. Min favorit blev den om tjejen i kassan som började gråta för att folk var så jobbiga. Det säger liksom allt om hur odrägligt det är på svenska hamburgerställen på helgerna.
Jag tycker att våra kära politiker kan unna oss lite längre öppettider på klubbarna istället. Folk kommer att dansa mer och längre och därmed bli lyckligare (alla blir ju glada av att dansa, kolla bara på Let’s dance!). När natten går över till morgon kommer folk vara så trötta och mosiga att de bara vill gå hem. Mycket bättre än att slänga ut alla klockan tre när de är som fullast, hungrigast och mest besvikna över att fem-i-tre-ragget inte ville följa med hem.
POSTAT I FEST | 0 KOMMENTARER
En riktig glad midsommar på er
Publicerad 2009-06-19
Det blev ingen snaps för att hylla min far igår som jag lovade här i bloggen. Jag är ingen snapskille, det är inte gott helt enkelt. Men i dag får det bli en i alla fall, det hör till midsommaren till att ta en stänkare och äta sill. Så får det bli. Pappa frågade förresten alltid Karin först när han tog fram snapsglasen, han visste att chansen var mycket större att hon skulle tack ja än att jag skulle göra det. Och snaps ska man ju alltid dricka tillsammans med någon. Love och jag firar med några av våra grannar under eftermiddagen förekvällen. Jag håller på och bakar ett par limpor nu och så ska jag ut och plocka lite blommor.
Gla’ midsommar på er
POSTAT I FEST | 0 KOMMENTARER
Be om journalen
Publicerad 2009-05-12
Den här luntan papper är Karins journaler. Jag har inte räknat alla sidor men nog är det upp emot hundra A4:a-sidor. På bara drygt sju månader. Jag har två bruna landstingskuvert fyllda, ett från onkologen och ett från kirurgen. Det finns säkert fler från röntgen, ultraljud, hälsocentralen och akuten också. Men dem har jag inte brytt mig att hämta ut. Än.
Men det är en bra idé att hämta ut journalerna, för dem har ni rätt att få ta del av även om i alla fall ingen sa det till mig. Det var först ett år efter Karins död som jag bad onkologläkaren om att få dem. Och jag fick dem helt utan problem. Den från kirurgin var jag och hämtade så sent som strax före jul 2008.
Jag rekommenderar det till alla. Anhöriga, sjuka, friska eller under behandling. Be om att få en kopia på journalen. Även om ni tror att det blir obehaglig läsning, så be att få den i alla fall. Låt den i så fall ligga kvar i kuvertet och låt bli att öppna det. Kanske vill någon annan göra det om fem, femton eller trettiofem år. Barn, föräldrar, barnbarn eller du själv som klarat av en behandling. Det ger en förklaring och en dokumentation över vad som hänt och det är inte så smärtsamt att läsa som man tror. I alla fall var det inte det för mig. Den gav mig nödvändig distans.
Det är också intressant läsning med tanke på hur man har uppfattat vad som sagts vid alla läkarbesök. I journalen kan informationen se ut som om det är tydligt levererad. Men den kan ha upplevts helt annorlunda av mig när jag tog emot den. Jag känner mig också lite förd bakom ljuset några gånger, man kan se i journalanteckningarna att läkarna flera gånger visste så mycket mer än de faktiskt berättade.
Jag lägger alla saker som har med Karins att göra i en låda som jag tror och hoppas att Love kommer att vilja titta i när han blivit äldre. Han är ju bara nio år nu och har varit moderlös i snart tre. Det är klart att han någon gång framöver vill ta reda på mer om sin mamma, då finns alla hennes dagböcker, brev och andra personliga saker där i lådan tillsammans med kondoleanser och nu även journalerna om han vill veta lite mer. Så ta ut journalen.
***
Här går det att se mer om utställningen i Storkyrkan på anhörigtemat. Från SVT Nyhetsmorgon i morse.
http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige
***
Drar en lättnadens suck i dag efter att ha läst igenom förlagets redigering av min bok. De har gjort ett toppenjobb. Men jag har förstås lite synpunkter. Ska läsa allt en gång till i dag. Jag känner mig liiite trött på det och har svårt att förhålla mig till det längre känns det som. Men jag är nöjd med genomgången de gjort. Även om kanske en femtedel är borttaget. Men att skriva betyder också att våga ta bort.
POSTAT I FEST | 0 KOMMENTARER
Bildextra från premiärfesten i går
Publicerad 2009-05-08
Vernissaget av ”Anhörig – på liv och död” i Storkyrkan i går torsdag var välbesökt och hade en fin inramning. Det invigdes med tal av domprost Åke Bonnier som jämförde sorgen som något som man ständigt bär med sig och som är som en berg-och-dal-bana där man åker upp och ner och att den aldrig riktigt tar slut. Själv känner jag den mer som en vågrörelse som liksom sköljer över mig med olika styrka och temperatur. För vågen kan vara varm – och kall.
Nåväl, Mimmi Ekberg, grundare av Anhörigfonden, höll ett känsloladdat tal innan fotografen själv, Elisabeth Ohlson Wallin, berättade att hon faktiskt var lite rädd för uppgiften att närma sig och porträttera splittrade familjer. Jag ska se om jag kan ordna så vi kan se till att utställningen hamnar här i Gävle också.
Efter vernissage blev det mingel, mat och dryck och andra trevligheter på Pontus By The Sea. Det var trevligt. Här lite bilder.
Elisabeth Ohlson Wallin och Mimmi Ekberg inviger utställningen.
Lite mingel i Storkyrkan…
…och ännu lite till mingel
Min son Johan Sundin och min kompis författaren och Situation
STHLM-redaktören Cyril Hellman smakar på käket och vinet…
…och här gör Johans flickvän Ida Halling och Karins syster min
svägerska Ami Dahlblom det samma. Ja, ni ser ju att vi hade det skojsigt.
***
I dag fyller min dotter Erica 23 år, grattis på henne. Hon är utbytesstudent i Holland för tillfället så hon var inte med på festen igår. Men jag har, surprise surprise, fört över lite pengar i present. Det kan hon behöva. Jag såg bilder på Facebook på henne där hon hade en stor tatuering på armen. Jag hoppas verkligen inte att den var på riktigt… …nu vet jag att den är det eftersom Ida berättade det. Det är väl bara att hacka i sig och så får man vara glad så länge barnen inte piercar sig…
Här en jättefin bild från 1992 då hon bara är sex år och sitter i knäet på Karin som då är 24 år, har haft den på väggen i många år, redan när vi bodde i Stockholm på Tjärhovsgatan. Då dög en gnuggistatuering från tuggummipaketet fortfarande. Karin och Erica tyckte mycket om varandra. Nu är hon nästan lika gammal som Karin var då. Konstigt.
POSTAT I FEST | 2 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier