Prenumerera på inlägg Seminarium om sorg
Publicerad 2009-10-30
Jag ska klockan 16 i dag fredag delta på ”Seminuarium om sorg och konsert i Allhelgontid” på Ersta konferens, Bringsalen, Erstagatan 1K.
Det är jag och författaren Suzanne Sjöqvist som medverkar sam personal från Ersta diakoni och Hospicekliniken, Ersta sjukhus. Samtalsledare är Ida Carlander, doktorand och sjuksköterska.
Det är fri entré så det är bara att komma dit.
Efteråt blir det en konsert i Ersta kyrka, medverkanden:
Annika Skoglund, mezzosopran
Patrik Sandin, baryton
Love Derwinger, piano
Stefan Therstam, orgel
Alexander Rappaport, recitation
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Idag gråter jag till Rosanne Cash
Publicerad 2009-10-07
Jag sitter och lyssnar på Rosanne Cashs nya platta ”The List” som jag också ska recensera. Den bygger på 100 låtar hennes far Johnny Cash (1932–2003) gav till henne som hennes utbildning när hon var 18 år.
”Lär dig de här så kommer det att ordna sig”, sa han och sträckte över en handskriven lista.
I dag är Rosanne Cash 53 år och skivan är fantastiskt. Helt plötsligt börjar tårarna bara spruta när jag sitter här lyssnar. Så lyssnar jag vad hon sjunger och förstår varför jag inte kan stoppa gråten, ”Motherless Children” en låt från 1927. Jag tillägnar den till Love och Karin, som båda förlorade sina mödrar åt helvete för unga.
”Motherless children have a hard time when mother is dead, lord.
Motherless children have a hard time when mother is dead, lord.
They don't have anywhere to go; Wandering around from door to door.
Nobody treats you like a mother will when your mother is dead, lord.
Father will do the best he can when your mother is dead, lord.
Father will do the best he can when your mother is dead, lord.
Father will do the best he can; So many things a father can't understand.
Nobody treats you like a mother will when your mother is dead, lord.
Sister will do the best she can when your mother is dead, lord.
Sister will do the best she can when your mother is dead, lord.
Sister will do the best she can; So many things a sister can't understand.
Nobody treats you like a mother will when your mother is dead.
When your mother is dead, when your mother is dead.
When your mother is dead, Lord, when your mother is dead.”
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Willy DeVille har checkat ut
Publicerad 2009-08-08
Den amerikanske sångaren och låtskrivaren Willy DeVille har avlidit. Han led av cancer i bukspottkörteln och blev 55 år. Jag såg aldrig DeVille men vet att han gjorde några legendariska konserter på klassiska klubben Ritz vid Medborgarplatsen.
Så här beskriver TT DeVille: ”Han blev först känd genom gruppen Mink DeVille, som han själv ledde. I slutet av 70-talet uppträdde han bland annat på kultstället CBGB i New York.
Musikaliskt gick Willy DeVille från punkrock till soul och latinorytmer. På 90-talet, sedan han flyttat till New Orleans, drogs han till bland annat rhythm’n’blues och cajun.
Kända hits som han stod bakom var framför allt Italian Shoes och en mariachi-version av Hey Joe.”
Uppdat 13/8: Här en cool Spotify-låt-lista med DeVille från min kompis Jurek Holzer:
spotify:user:jholzer:playlist:2FlpeDCN850yyX5GBJMpC1
POSTAT I MUSIK | 2 KOMMENTARER
Beaste Boys Adam Yauch har drabbats av cancer
Publicerad 2009-07-22
Beastie Boys ställer in sin turné och skjuter upp sin kommande skiva sedan det konstaterats att Adam ”MCA” Yauch har cancer. En tumör har upptäckts i munhålan, spottkörtlarna, och är en sällsynt tumörsjukdom.
I ett videouttalande på sin sajt (www.beastieboys.com) berättar Adam Yauch att han kommer att opereras redan i nästa vecka och sedan gå igenom en strålningsbehandling och antagligen även cellgiftsbehandling. Det var för två månader sedan Yauch började känna av problemen när trodde att han hade en förkylning som aldrig gick över, berättar han i videon. Det anses ändå att tumören upptäckts på ett tidigt stadium och de flesta patienter kan i dag botas från den här cancerformen. Cirka 100 svenskar om året drabbas av cancer i spottkörtlarna
Intressant att notera hur alltfler stora artister i dag ger direkta uttalanden på sina sajter och låter fansen höra det direkt från artisten och inte filtrerat genom en nyhets redaktion.
Här kan du se Adam Yauch videouttalande om sin cancer.
http://www.youtube.com/watch?v=u7CH3M7cECI&feature=player_embedded
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Håller gubbrockfanan högt
Publicerad 2009-07-21
I dag är det inte så många som skriver om musik som artister som har några år på nacken ger ut. Därför kommer till exempel starka artister som Loudon Wainwight III helt på undantag. Även sångerskor och låtskrivare som Kate McGarrigle uppmärksammas inte trots att det båda fortfarande har aktiva karriärer. Loudons senaste skiva, ”Recovery”, från förra året fick inte en enda recension i Sverige vad jag vet trots att det är mycket bra. Loudon och Kate har förresten två barn, Rufus Wainwright (f73) och Martha Wainwright (f76), de får desto mer spaltutrymme. Men lyssna först på mor och far så förstår ni lite mer varför de två syskonen låter som de gör. De är båda förbannat bra ska tilläggas.
Martha Wainwright.
Nu sitter jag och lyssnar på en ny platta av Delbert McClinton, en mycket bra artist vid sidan av storheter som Bob Dylan. Texasbon McClinton har varit aktiv på scenen sedan 1962 och gör fortfarande bra plattor. Nya skivan ”Acquired Taste” släpps i augusti här i Sverige och kommer med största säkerhet förbigås med tystnad.
Jag ska skriva en recension till www.rootsy.nu som är en sajt som uppmärksammar den här typen av kvalitetsmusik som oftast lite slarvigt kallas för gubbrock. Vad de nu är för något. Ska kanske tillägga att gubbrock inte verkar ha något med kön att göra, för Lucinda Williams brukar också kallas för det av slarviga recensenter.
Lucinda Williams.
Kolla in Delbert McClinton från det här sköna liveframträdandet på Austin City Limits; ”Giving It Up för Your Love”:
http://www.youtube.com/watch?v=PxNnEEK6uG0
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Olympiska nätter
Publicerad 2009-07-15
Jag har precis skrivit färdigt en recension på Mikael Wiehe och Björn Afzelius nya skiva ”Olympiska nätter”. Tre cd-n och en dvd. Jag minns när Björn Afzelius dog i lungcancer för tio år sedan. Jag var redaktör för SvD/Nöje när dödsbeskedet kom. Då låg redan en färdigredigerad, bild- och rubriksatt helsida klar. Vi visste att han var svårt sjuk sedan en tid tillbaka.
Cyniskt? Nej, så här går det till på tidningarna och man vet ju aldrig NÄR det händer på dygnet när en känd person går bort. Därför ligger artiklarna färdiga många gånger för att det ska bli en värdig och bra skriven text. Och när vi visste att Afzelius var mycket dålig i sin lungcancer så bad jag en av skribenterna att författa en text. Om jag inte gjort det och fått reda på kvällen att Afzelius dött, hur bra skulle den texten blivit? Självfallet så ändrar man och tar in nyheten för sig, men själva analysen och presentation av den döde är oftast klar.
Jag slutade snart för fem år sedan på SvD, jag vet en artist jag la ut en runa på som vi då visste var sjuk. Den personen lever än.
Visa/Progg
Mikael Wiehe & Björn Afzelius
Olympiska nätter
(Warner)
4/6 Det är lätt att glömma att världspolitiken såg väldigt annorlunda ut för trettio år sedan. Att artister faktiskt sjöng om och försökte på allvar förändra världen med sin musik. Envåldshärskare som Ceausescu, Berlinmuren och apartheidsystemet i Sydafrika var bara några av många oroshärdar när Mikael Wiehe och Björn Afzelius (1947–1999) startade sina karriärer i Hoola Bandoola Band. Redan 1976 blev de soloartister och återförenades som akustisk duo 1982. Det är bra att ha i minnet när man lyssnar på de här tre cd-skivorna som är liveupptagningar från Köpenhamn (83), Västervik (85) och Norge (94). Bland dagens svenska fluff-texter skulle sådana här ställningstaganden uppfattas som provocerande.
”Låtarna får sin textmässiga kraft när vi spelar ensamma eller tillsammans utan band”, säger Björn Afzelius gravallvarligt i SVT-dokumentären från 1987 som finns med som bonus-dvd och som överraskar mer än de tre cd-skivorna. Två fruktansvärt ocoola 40-åringar kunde då fängsla en storpublik med en präktig fredbejakande rädda-världen-attityd som 2009 skulle blivit utskrattat och omgående parodierats av något snajdigt humorgäng. Lite mer av Wiehes och Afzelius uppriktiga engagemang skulle behövas i dag, även om duon emellanåt blev lite påfrestande korrekta.
anders.sundin@mac.com
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Snälla snälla sitt inte där och uggla
Publicerad 2009-06-28
På lördagkvällen var jag och skrev om den lilla supertrevliga jazzfestivalen Bangen i Högbo. Högbo Bruk ni vet, där kronprinsessan och Daniel brukar ha sin små weekends eftersom det ligger jättevackert några mil utanför Ockelbo. Eller jazzfestival förresten, det är väl inte så mycket med den varan nu för tiden: Andreas Johansson, Janne Schaffer, Caroline af Ugglas och Kevin hör väl inte till jazzeliten direkt… Men det är himla trevligt i alla fall. Jag skrev om Caroline af Ugglas bland annat. Det var kvinnlig dominans den här kvällen. Efter ugglan kom The Puppini Sisters, tre lallande jäntor som tyvärr var riktigt dåliga. Tack och lov räddade Ugandafödda Göteborgstjejen Jaqee kvällen med sin Billie Holiday-hyllning tillsammans med Bohuslän Big Band. Riktigt bra.
Jag satt på trappen och skrev ute i det fria fast klockan var 22.30.
OBS, ej produktplacering från Apple (men jag älskar min MacBook Pro i alla fall)
Jaqee är en imponerande sångerska som förutom att hon sjunger
storbandsjazz även gör soul, reggae och gästinhopp i Nationalteatern.
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Vill du vara gästskribent? Hör av dig
Publicerad 2009-06-13
Hej och tack för kommentarer både här och på Debutantbloggen som jag skrev om i gårdagens inlägg. Jag är glad för kommentarerna och jag får även en del direkt på min privata mejl. Jag kommer att försöka bjuda in gäster till anhörigbloggen, precis som de gör på Debutantbloggen. Men här ska förstås fokus ligga på att vara anhörig ur olika perspektiv. Så hör av dig om du vill skriva något, min mejladress finns ju här intill. Jag har redan lagt ut några krokar till olika person som förhoppningsvis kommer att bära frukt (text).
***
Det betyder inte att jag tröttnat och har slut på idéer att jag bjuder in folk, det kan var intressant med fler röster och åsikter.
***
Börjar gräma mig för midsommar alla redan, jag har ju tidigare skrivit här om hur helgerna är en pina. Som det ser ut nu får vi fira den för oss själva Love och jag. Det är inte så kul.
***
Har fått ett första korrektur på min bok. Har inte vågat öppna det än. Vet inte varför. Känns overkligt.
***
Lyssnar på Primal Scream, till skillnad från de allra flesta så gillar jag dem mest när de rockar och har sin Rolling Stones-period. ”Rocks” är en kanonlåt som håller fortfarande.
Dealers keep dealin
Thieves keep thievin
Whores keep whorin
Junkies keep scorin
Trade is on the meat rack
Strip joints full of hunchbacks
Bitches keep bitchin
Clap keeps itchin
***
Jon Spencer Blues Explosion är ett jävla bra och tufft band också. Karin älskad JSBX: http://www.youtube.com/watch?v=RZmxNM6DwsY&feature=related
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Owner of a lonely heart
Publicerad 2009-06-09
Har kommit på att jag skrivit toklångt på slutet. Ingen har säkert orkat läsa, därför blir det kort i dag. Typ så här.
hälsar
världens ensammaste människa
(”Owner of a lonely heart” är en låt av progrockbandet Yes från 1983 och deras största hit. Jag håller ju på och jollar med låttitlar. Jag är rätt jollig hela jag…)
POSTAT I MUSIK | 2 KOMMENTARER
Vi hyllar en stor låtskrivare på nationaldagen
Publicerad 2009-06-06
I dag ägnar vi musikern och kompositören Håkan Ahlström (1961–2004) en extra tanke. Han var bland annat med i Traste Lindéns Kvintett och jag kände honom sedan vi var kring 20. Vi syntes på krogen av och till och var med i lite olika band. Sedan stötte vi på varandra i Stockholm när vi väl hamnade där lite senare. Oftast på något musik- eller idrottsarrangemang. Alltid lika trevligt.
Han var en underskattad låtskrivare som borde fått mer uppmärksamhet eftersom han gjort massor av fina låtar. Soloplattan ”Elvis, Halleluja & Hurra” är en mycket bra svenska platta som kom 1998. Men mest hörs han musik via gamla Traste Lindén i dag där han skrev flera av deras mest kända låtar. Och eftersom det är Sveriges nationaldag i dag så tänker jag förstås på hans ”Svenska flaggans dag” från Traste Lindéns platta ”Jolly Bob går i land” från 1991.
En smått genialisk text i alla sin enkelhet. Det lite tragiska budskapet döljs bakom en glad melodi, precis som så ofta i Håkan Ahlströms musik.
Håkan dog 2004 i exakt samma cancer som Karin.
Här går det att höra ”Svenska flaggans dag”
http://www.youtube.com/watch?v=5QyC7_PC8YM
Jag tar bussen in till stan
nya byxor, nya skor
Lite full. luktar gott
går förbi där du bor
Jag fick en hundring utav mamma
för jag inte skulle stanna
Hon har en vän på besök
hennes sista försök
Det är svenska flaggans dag
å den enda som sjunger det är jag
Vi skulle mötas vid station
sådär en kvart över tre
Nu har jag väntat i en timma
du får inte var med
Så jag tar en promenad
i nya byxor, nya skor
lite full, luktar gott
går förbi där du bor
Det är svenska flaggans dag
å den enda som sjunger det är jag
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Springsteen trotsade kylan
Publicerad 2009-06-05
Jag har precis avslutat en recension av Bruce Springsteens konsert på Stockholms Stadion igår åt Gefle Dagblad. Här får ni en förhandskörning av den. Detalj som inte kom med: min svåger och Karins bror Erland dansade med bar överkropp och snurrade t-shirten ovanför huvudet. Väldigt ovanligt på pressläktaren…
A/
Bruce Springsteen & The E Street Band
Stockholms Stadion, torsdag
5/6
Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett Bruce Springsteen: Sju, åtta, eller tio? Har tappat räkningen. Däremot vet jag att jag inte såg honom göra de två klassiska konserterna på Ullevi den 8 och 9 juni 1985. Men var på Ullevi 2003 när han gjorde sin nästa magiska utomhusspelning i Sverige. Den här försommarkvällen på Stadion letar sig inte upp till de höjderna, det är svårt när det är sju grader varmt, blåser halv storm och är ihållande regn konserten rakt igenom. Men det blir en spelning av hög klass i vilket fall. Något bara en mästare klarar av, att ge en toppkonsert under genomusla förhållanden. Det är faktiskt det som imponerar allra mest den här kvällen.
Bruce Springsteen dyker upp i Sverige oftare än någon annan internationell superartist och försommar-Sverige är lika mycket Springsteenland som New Jersey vid det här laget. Om jag inte räknar fel så har han, när han gett sin tredje show på Stadion på söndagskvällen, gjort 26 konsert i Sverige sedan 1975 och har därmed bekräftat sin speciella kärleksrelation till Sverige (det dröjde ända till 2000-talet innan han besökte Finland till exempel). Ett Sverige som heller aldrig verkar tröttna på att höra en av de mest särpräglade amerikanska konstformerna: rock och americana med samhällskritiska texter. Stjärnbaneret vajar också sida vid sida med den svenska flaggan inne på Stadion.
Bruce Springsteen kan, speciellt när han har med sig The E Street Band, sätta hela stora arenor i extas och göra publiken lycklig i flera dagar därefter. Det går bara att uppnå med en uppriktig kärlek till det man gör, det går inte att spela hungrig från scenen om man inte är det. Efter att ha sökt lite bland olika uttryck några årtionden så vet Springsteen, snart 60, nu vad han kan allra bäst och erkänner det också för sig själv. För det här är den rockigaste konserten jag upplevt med Springsteen. Kanske var det medvetet med tanke på vädret som var mer höstrusk än försommar. Näven i luften.
Några gånger faller det till och med över till soul och gospel, som i Eddie Floyds ”Raise Your Hand” eller i första extranumret och 1800-tals-folksången ”Hard Times Come Again No More”. Andra covers han gör är John Fogertys ”Who’ll Stop The Rain” och Chip Taylors ”Wild Thing”. Han hade gärna fått göra Sly Stones ”Family Affair” också, för det är precis vad E Street Band handlar om idag, en familjangelägenhet. När trummisen Max Weinberg inte kommer loss från sitt uppdrag i husbandet hos Conan O’Brien så kallar Bruce Springsteen helt enkelt in hans 18-årige son Jay Weinberg bakom trummorna i stället. Och som han gör det. Jag tror han spelat bort farsan för gott i E Street Band och så kommer syrran in och spelar dragspel i extranumren. Clarence Clemons, 67, har svåra ryggproblem och får ledas in på scenen av Springsteen samtidigt som han går med käpp. Men ett E Street Band utan honom är otänkbart även om solona svajar betänkligt. Och förra året dog keyboardisten Danny Federici. Precis som i en familj.
Springsteen överraskar inte i valet av sina egna kompositioner, men låtlistan känns ändå vältänkt och växlar fint mellan nya och gamla låtar. ”Working On a Dream”, ”Ghost of Tom Joad”, ”The Rising”, ”Born To Run”, ”Dancing In The Dark” och publikfriaren ”Glory Days”. I ”Waitin’ On A Sunny Day” låter han Laura, 7, ur publiken sjunga med i refrängen och så tar han emot önskelåtar som publiken har med sig på plakat. Då kan det inte gå fel. Även om vädret påminner om oktoberrusk.
Anders Sundin
Låtlista, Bruce Springsteen & The E Street Band, Stockholm Stadion 2009-06-04
Idas sommarvisa
Who’ll Stop The Rain
Badlands
My Lucky Day
Prove It All Night
Outlaw Pete
Out In The Street
Working On a Dream
Seeds
Johnny 99
Ghost of Tom Joad
Raise Your Hand
Going Down
Cadillac Range
Because The Night
Wild Thing
Waitin’ On A Sunny Day
The Promised Land
The Wrestler
Kingdom Of Days
Lonesome Day
The Rising
Born To Run
Extra:
Hard Times Come Again No More
Bobby Jean
Land Of Hope And Dreams
American Land
Glory Days
Twist And Shout
Dancing In The Dark
Bruce Springsteen i Sverige
1975: Konserthuset, Stockholm, 21/11.
1981: Scandinavium, Göteborg, 3/5; Hovet, Stockholm, 7–8/5.
1985: Ullevi, Göteborg, 8–9/6.
1988: Stadion, Stockholm, 2–3/7.
1992: Globen, Stockholm, 15 & 17/6.
1993: Stadion, Stockholm, 28/5.
1996: Cirkus, Stockholm, 13/3.
1999: Stadion, Stockholm, 23–24/6.
2002: Globen, Stockholm, 24/10.
2003: Ullevi, Göteborg, 21–22/6.
2005: Scandinavium, Göteborg, 23/6; Hovet, Stockholm, 25/6.
2006: Globen, Stockholm, 30/10.
2007: Globen, Stockholm, 10/12.
2008: Ullevi, Göteborg, 4–5/7.
2009: Stadion, Stockholm, 4–5, 7/6
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Springsteen, Ima, mors dag och Sopranos
Publicerad 2009-06-03
Jag har nog aldrig producerat så mycket text som jag gjort de sista dagarna. Artiklar till ett nyhetsbrev, artikel och foto åt Aftonbladet, blogginlägg till http://www.debutantbloggen.se/ (vilket inte lagts ut än), texter här och så ska jag sätta tänderna i en recension av en ny platta med Wilco åt Situation STHLM och så en recension efter att jag sett Bruce Springsteens konsert på Stadion i morgon åt Gefle Dagblad. Springsteen har jag sett så himla många gånger så det borde inte bli något problem. Men det är en sak att se en konsert som vanligt publik eller att se den som recensent. Man måste liksom vara lite mer närvarande på nåt sätt, svårt att beskriva. Hoppas bara att det blir åkej väder och en åkej konsert i morgon. Alltid cool att se Silvio Dante (Steven van Zandt) från Sopranos.
Jag såg Springsteen på Stadion för exakt tio år sedan med Karin vet jag. Hon var nog lite mer fan av honom än vad jag är faktiskt. Det är hennes bror och jag som går i morgon.
***
Svar till Ima. Mors dag gick okej, det är lite speciellt med alla de där dagarna som kommer i ett sprut nu. Men det är bara att köra ner huvudet och kriga sig igenom dem. Nästa som kommer är midsommarafton…
***
Efter lite letande i burken där vi slängt ner alla biljetter hittade jag den här, undrar om det är Karins eller min…
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Dave Gahan har opererat bort en tumör
Publicerad 2009-05-28
Dave Gahan, frontman och sångare i Depeche Mode, har opererat bort en tumör i urinblåsan. När turnén ställdes in i början av maj uppgavs det att Dave Gahan, 47, hade magproblem. Men det visade sig alltså att han hade cancer som nu opererats. Turnén ska återupptas den 8 juni och därmed kan Depeche Mode spela på Arivkafestivalen den 3 juli som planerat.
”Vi är såklart oerhört lättade att Gahan har blivit frisk och över bekräftelsen att spelningen på Arvika blir av som planerat”, säger Olov Hallberg, huvudansvarig Arvikafestivalen i ett pressmeddelande. Jag vet inte om jag skulle vågat använda formuleringen ”blivit frisk”. Så fort går det liksom inte och jag utgår ifrån att Gahan får cellgifter och/eller blir strålad för att förhindra dottertumörer.
Läs mer på Depeche Modes officiella sajt. http://depechemode.com/news.html
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Sveriges största musikskribent är död
Publicerad 2009-05-19
Musikskribenten Lennart Persson är död. Och jag funderar över hur livet och ödet egentligen fungerar. För det kan inte vara en tillfällighet. Jag kommer hem från gymmet och känner att jag bara måste lyssna på Mary Gauthier. Jag började göra det redan i min Iphone på tåget till Stockholm i går. Hennes ”Mercy Now” var den enda jag hade av henne i telefonen, en fantastisk platta. På perrongen träffar jag Rolf Lassgård, vi är båda hardcorefans av altcountrysångerska från Södern visar det sig. Vi gör sällskap på vägen in mot centrum och pratade bara om henne. Han älskar hennes senaste ”Between Daylight And Dark”. Så alldeles nyss gick jag fram till min musikdator och letade reda på plattan.
Det var musikskribenten Lennart Persson som gjorde att jag fick upp ögonen för Mary Gauthier. När jag sedan loggar in på Facebook och Twitter ser jag att han är död. Cancer förstås.
Fan, fan, fan, ännu en. Jag blir så himla ledsen varje gång. Har hört talas om att Lennart varit dåligt ett tag, men det har gått enormt fort. Jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt väl. Vi har träffats några gånger, inte mer. Men jag tycker att jag kände honom i alla fall. För så fort han skrev om en platta så visste jag att jag också skulle tycka om den. Han var den som kunde skriva precis så man omedelbart förstod att det här var plattan för mig. Och oftast om artister så väldigt långt bort från mainstreamfållan. Vilken annan i Sverige skrev passionerat om Mary Gauthier, Derek Trucks, Lucinda Williams, Rufus Thomas, William Bell, The Temprees eller andra artister som de flesta aldrig hört talas om. Jo, Lennart Persson. Kunnig och välformulerat i tidningar som Sydsvenskan, Kvällsposten, Expressen, Aftonbladet och DN genom åren.
Han ingick ett tag tillsammans med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson i Feberkvartetten som var tidigt ute med en musiksajt. Lennart var den som var minst känd och minst hip av de fyra på 1990-talet. Men han var ändå alltid överlägset bäst. Febergänget gav också ut samlingsplattor utifrån sin egna smak, samma där, Lennart var bäst.
Foto: Per-Anders Jörgensen/Reverb
Lennart Persson har också gett ut böcker. ”Sånger om kärlek” från 2005 och ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” från 2008, jag ska gå ner på stan och köpa dem nu. Lennart Persson blev 58 år.
Uppdat: Det var då själva den att det var hans död som fick mig till sist gå att skaffa ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död”, det är en jättefin bok.
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Thing Called Love
Publicerad 2009-05-14
I november 2000 intervjuade jag singer-songwritern John Hiatt på ett hotell i Stockholm. Jag har stor respekt för honom och han har varit lite av ett soundtrack till mig liv, jag hittar ett klipp från SvD 2002 då jag skrev just så när jag recenserade honom på Konserthuset:
”På många sätt skriver John Hiatt soundtracket till mitt liv. Jag har gått igenom en smärtsam separation och lyssnat på Bring the family, varit nyförälskad till Stolen moments. Bland det sista jag och min gode vän gjorde tillsammans innan han hastigt avled, var att se John Hiatt spela hela sin då nya Crossing muddy waters inför ett slutet sällskap i november år 2000.”
Helt plötsligt när vi sitter där på hotellet, Sheraton vid Tegelbacken tror jag det var, berättar han att han haft cancer. Jag vet sedan tidigare att hans första fru tog livet av sig och att han haft grava alkoholproblem. Vad säger man? Han nämnde det i förbifarten bara.
”Eh, Mr Hiatt, you got cancer?”
”Well, yeah…” säger han och jag märker att han inte vill prata om det mer. Men han berättar i alla fall att han haft det i strupen innan han går vidare och talar om sin senaste platta. Jag visste inte vad jag skulle göra med den informationen, men jag skrev det i artikeln till sist.
John Hiatt är kanske inte världens mest kända artist, men han är en utsökt låtskrivare och ni har säkert hört hans ”Have A Little Faith In Me” om inte annat. Här ett klipp från i år när han spelar ”Thing Called Love” tillsammans med Lyle Lovett, countryartist, skådespelare och ex-man till Julia Roberts, hos David Letterman:
http://www.youtube.com/watch?v=3gnzWaJ6mHs
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Together Through Life
Publicerad 2009-04-26
Together Through Life heter nya Bob Dylans skiva som kommer ut i morgon måndag. En världshändelse förstås. Jag har bara hört en låt, Beyond Here Lies Nothin’, och det låter väldigt spännande och lovande för resten av plattan.
Det blir den andra Bob Dylan-skivan som Karin aldrig får höra. Precis när hon dött kom Modern Times ut, jag skrev faktiskt en recension av den i Gefle Dagblad, egentligen fattar jag inte att jag orkade göra det. Hon hade ju bara varit död i tre veckor. När jag läser den nu kan jag inte se ett spår av det i texten, det är en bra recension törs jag påstå. Tyvärr ligger den inte kvar på Gefle Dagblads sajt så jag kan länka till den. Men Karin gillade Dylan och vi brukade gå och se honom varje gång han var i Stockholm om vi hade tid när vi bodde där. Det var sällan bra konserter, men annorlunda om man säger…
I dag ska Love och jag på 17-årskalas när mitt systerbarn fyller år. Jag vet inte vad jag ska köpa åt henne så det är väl bara att langa upp en 500-ing. Tråkigt, jag vet. Karin hade vetat vad hon ville ha. Hon hade dessutom plockat fram en lämplig bok, jag har ingen aning. Just ja, Karin gav henne en AC/DC-platta när hon fyllde 14 eftersom föräldrarna har så enkelriktad musiksmak (Abba + melodifestival). Jag tror hon gillade den, Back In Black.
Jag har en bild på Karin när hon är 17 år och spelar trummor med Thomas DiLeva på den då årliga musikfestivalen här i stan 1985. Hon ser väldigt koncentrerad ut där bakom trumsetet. Kul. Mange Högmyr, Toli och Mike Björklund är också med på scenen.
Jag har beställt Together Through Life på vinyl, 3 LP-n.
Men jag ska ladda ner denså jag kan köra den i mina
Ipods och Iphone också förstås.
***
Tillsammans genom livet, visst är det en fin titel, fin bild och hela omslaget är snyggt och välkomponerat. Dylan var med genom Karins och mitt liv hela tiden också. Han fyller 68 om några veckor och hans pågående turné har hållit på i snart tjugo år. Imponerande. Karins och min turné pågick i sexton år, det är imponerande det också.
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier