Prenumerera på inlägg Helger suger
Publicerad 2009-04-30
Jag blev intervjuad av SVT regionala TV-nyheter i går. De ville tala med mig som hockeyexpert om att fem lag vill bryta sig ur elitserien. Och ja, lite så är det, expert. Jag har sett över 90 matcher i Brynäs hemmaarena Läkerol Arena sedan hösten 2006 och jag börjar få mer och mer koll på Brynäs och elitseriens inre liv. Jag är Aftonbladets hockeykorre här i Gävle och skriver alla Brynäs-matcher åt dem. Även fotbollen nu på sommarhalvåret, Gefle IF. Det var SVT:s reporter Peter Andersson som kom hem hit. Han får vara kameraman också.
Så här såg det ut från min synvinkel när jag blev intervjuad. Jag ville sitta framför Karins alla böcker i hyllan så jag såg smart ut, ni får bedöma själva om jag lyckades här:
http://svtplay.se/v/1538866/brynas_kan_tappa_spelare_genom_utbrytningen
***
Jag måste gå ut och fixa så jag får upp mitt lås på cykeln på något sätt, nyckeln gick ju av i låset. Jag har ju inget jobb att gå till så jag har ju tid att gå och drälla och göra ärenden mitt på dagen. Försöker hanka mig fram som frilansskribent. Det går så där, på sikt går det inte alls. Men jag måste sätta sonen på banan innan jag kan tänka på mig själv.
Det är tråkigt att vara ensam hela tiden också. Jag ska skriva mer om ensamhet senare. Det kommer ju röddagar nu i veckoslutet, Valborg idag och första maj på fredag. Helger suger. Helger är alltid skit. Alla säger att jul, nyår, födelsedagar, midsommar och sånt är värst när man förlorat någon. Så är det. Det är då man blir ensam på allvar och verkligen påminns om det. Jag hatar helger och vill bara att de ska ta slut så fort som möjligt. Men Valborg är ju en kort rackare och inte så centrerad på familjen. Familjer som jag och många andra inte har längre.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Karins kängor del II
Publicerad 2009-04-29
Jorå, det gick bra att nämna Jacob med hans namn här i bloggen. Han hade det bra och en jättegullig baby, Vilda 13 månader, hm… vad kommer det namnet ifrån… hon var löjligt lik pappa utseendemässigt också i alla fall. Vi fikade, åt frallor och lekte med Vilda medan flickvännen gick ut med hunden och passade på att jogga. Vi gick igenom en massa dokument och tidningsklipp och resonerade om hans liv. Vi får se vad det blir av det hela. Jag fick i alla fall med mig en massa papper hem som jag ska läsa.
Självfallet gick Jacob in i garderoben och hämtade kängorna han fick från Karin som jag skrev om här tidigare. Så här stolt visade han upp dem.
Han undrade lite försiktigt hur stora fötter hon egentligen hade. 42, sa jag. Wow, hur kändes det då, undrade han när jag gick. Jag fattade inte riktigt vad han menade, hon var lång och hade därmed förstås stora fötter också. Hon tvingade in sina fötter i för små skor när hon var tonåring, men så länge jag levde med henne visade hon stolt upp dem. Så det var coolt. Lång tjej – stora fötter. Svårare än så är det inte. Kängorna hade 43 och var för stora för både henne och mig.
***
I dag skulle Karins pappa/Loves morfar fyllt 81. Han dog för fem år sedan. Cancer. Karins mamma, 44, cancer, Karin, 38, cancer. Pappa, mamma, barn…
***
Jag får en del privata mejl som respons på bloggen, kul och fortsätt så. Ett genomgående tema är bristen på stöd och förståelse från sjukvården till oss som levt med sjuka. Och även det här hur man beter sig/inte beter sig mot en anhörig som fått cancer eller den sjuke. Det är ett ämne som jag måste ta upp.
***
Ska nu skriva en recension om Bob Dylans nya Together Through Life åt Gefle Dagblad. Den är bra, men inte mer än så. Han är ju mer än lovligt knasig nu för tiden, men plattorna är bättre än konserterna i alla fall. Det blir en fyra av sex möjliga på tärningen. Min kompis Jurek på SvD är så förbannad på plattan att han tycker att gubben bör lägga av.
***
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
The Story of Jake The Snake
Publicerad 2009-04-28
Jag ska strax åka till Norrsundet nu på tisdag förmiddag och hälsa på min missbrukande vän från förr. Nu är han ren (utgår jag ifrån), men han har det jobbigt eftersom han är en intelligent fan och de stunder han kommer till insikt ser han hela sitt jobbiga liv och vad han varit med om. Det är klart att det är arbetsamt då. Men det är en bra människa i grunden och med små medel hade han kommit ur sin ungdom på fötterna. Nu blev det inte så.
Karin känner honom också och hon ömmade mycket för honom de sista åren hon levde eftersom han hade det så svårt av och till. Jag gav honom ett par vinterkängor för två vintrar sedan som Karin köpt i skoaffären intill hennes bokhandel som hade utförsäljning när den stängde och flyttade någon gång 2004. Kängorna kostade då
2 000 spänn men visade sig vara för stora både för mig och Karin (ja, hon hade stora fötter…). Så kängorna låg kvar i kartongen och var oanvända och hade till och med prislappen kvar. När jag så träffade honom en svinkall dag med trasiga gympaskor på fötterna i februari 2007 erbjöd jag honom kängorna rakt av om han väl kunde ha dem. Det kunde han. Han blev så glad att han började gråta. Gjorde korstecken och hela köret.
Nu vill han att jag ska titta på alla hans journaler genom åren. Han har tydligen tagit ut dem och vill skriva en bok om sitt liv. Jag vet inte, men han har redan kommit på ett roligt arbetsnamn i alla fall: The Story of Jake The Snake. Ja, vad det blir av det får jag återkomma till. Jag har lovat att hälsa på honom sedan en tid tillbaka och så får det bli.
Jag ska kolla om det är okej att jag skriver om honom här. Protesterar han får jag väl ta bort inlägget. Men jag tror att det är okej. Nu måste jag åka, köper ett par mackor eller nåt fikabröd på vägen.
Jag skrev förresten en artikel om Norrsundet och deras arbetarteater i SvD i slutet av 2008. Läs mer här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2093479.svd
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Take Me To The River
Publicerad 2009-04-27
Här händer det konstiga saker. Blogginlägget jag skrev först av alla, det som handlade om folk som är rädda och som inte hör av sig när man förlorat någon. Han jag berättade om som jag inte hört ett knyst av på tre år och som jag sedan konfronterades med helt plötsligt på gymmet har hört av sig. Vi snackade ju om att vi skulle höras igen, ni vet sådant där man säger men som aldrig blir av. Han har alltså hört av sig och det verkar bli av. Kul. Vi ska ses på en av de lokala pubarna. Kanske läser han bloggen eftersom han hört av sig, får fråga på onsdag. Men jag blev glad, vi har ju trots allt en hel del att tala om eftersom vi inte varken setts eller hörts på tre år.
Andra grejor jag råkat ut för som har med rädsla för döden att göra är bland annat grannar som lagt sina kondoleanser i brevlådan istället för att ringa på, människor som direkt inleder med att säga att det tänker på mig och Love och börjar ursäkta sig och titta ner i backen. Äsch, de vill bara bolla över sitt dåliga samvete på mig. Några av Karins arbetskamrater som jag vet att hon tycker mycket om har lite oväntat varit tysta som muren. Jag vet att de var henne de kände i första hand, det fick jag i alla fall höra när jag sprang på en av hennes gamla chefer på Hötorget förra året.
***
Har fortfarande inte hört Dylan nya Together Through Life, jag får ladda ner den omgående när jag är klar med det här (jag betalar via Itunes, hör ni det nu alla!).
***
Såg New York Rangers få rejält med spö av Washington Capitols i Madison Square Garden igår kväll på Canal plus. Det gjorde Karin och jag också på plats i oktober 1996, Rangers mot Caps alltså. Då var dagens Canal plus-expertkommentator Calle Johansson back i Washington. Ingen vidare match. Men det är kul att ha sett en NHL-match i Garden förstås. New York är världens coolaste stad. Alla som säger något annat får spö.
***
Al Greens Take Me To The River får bli soundtracket till vårt bad i går (Talking Heads version går bra också). Den där håriga saken som fibblar med sina fillingar är min kompis Peter. Det är inte så kallt i vattnet som man tror så här års, ni ser väl hur oberörda vi ser ut. Men min grimas gör att jag tycker att jag liknar Palme lite
grand… Det är Madeleine (Peters sambo) som tagit bilden. Hon badade inte.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Together Through Life
Publicerad 2009-04-26
Together Through Life heter nya Bob Dylans skiva som kommer ut i morgon måndag. En världshändelse förstås. Jag har bara hört en låt, Beyond Here Lies Nothin’, och det låter väldigt spännande och lovande för resten av plattan.
Det blir den andra Bob Dylan-skivan som Karin aldrig får höra. Precis när hon dött kom Modern Times ut, jag skrev faktiskt en recension av den i Gefle Dagblad, egentligen fattar jag inte att jag orkade göra det. Hon hade ju bara varit död i tre veckor. När jag läser den nu kan jag inte se ett spår av det i texten, det är en bra recension törs jag påstå. Tyvärr ligger den inte kvar på Gefle Dagblads sajt så jag kan länka till den. Men Karin gillade Dylan och vi brukade gå och se honom varje gång han var i Stockholm om vi hade tid när vi bodde där. Det var sällan bra konserter, men annorlunda om man säger…
I dag ska Love och jag på 17-årskalas när mitt systerbarn fyller år. Jag vet inte vad jag ska köpa åt henne så det är väl bara att langa upp en 500-ing. Tråkigt, jag vet. Karin hade vetat vad hon ville ha. Hon hade dessutom plockat fram en lämplig bok, jag har ingen aning. Just ja, Karin gav henne en AC/DC-platta när hon fyllde 14 eftersom föräldrarna har så enkelriktad musiksmak (Abba + melodifestival). Jag tror hon gillade den, Back In Black.
Jag har en bild på Karin när hon är 17 år och spelar trummor med Thomas DiLeva på den då årliga musikfestivalen här i stan 1985. Hon ser väldigt koncentrerad ut där bakom trumsetet. Kul. Mange Högmyr, Toli och Mike Björklund är också med på scenen.
Jag har beställt Together Through Life på vinyl, 3 LP-n.
Men jag ska ladda ner denså jag kan köra den i mina
Ipods och Iphone också förstås.
***
Tillsammans genom livet, visst är det en fin titel, fin bild och hela omslaget är snyggt och välkomponerat. Dylan var med genom Karins och mitt liv hela tiden också. Han fyller 68 om några veckor och hans pågående turné har hållit på i snart tjugo år. Imponerande. Karins och min turné pågick i sexton år, det är imponerande det också.
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Songs in the Key of Life
Publicerad 2009-04-25
Nyckelfan gick av. I låset när jag skulle låsa upp min cykel. Cykeln är från 1985 och jag har ingen aning om vart reservnyckeln finns någonstans. Det är en bra cykel och jag trivs med den. Jag trodde faktiskt att jag skulle få en ny cykel av Karin när jag fyllde 40. Det fick jag inte… men jag gillar min cykel.
Naturligtvis gick nyckeln av när jag hade bråttom och skulle hämta Love vid busshållplatsen nu i veckan. Vad göra? Jo, jag har ju Karins cykel kvar. Ner i källaren, tomma hjul, ragga upp en cykelpump och sedan komma fram skitsvettig och möta Love med andan i halsen.
”Varför har du mammas cykel?” var det första han sa.
”Nyckeln är av”, sa jag och höll upp den avbrutna nyckeln.
Så där håller det på, grejor man inte ens reflekterat över som poppar upp hela tiden. Lite deppigt och se cykeln tom, visst, men där hon har gnidit sin stjärt vill jag gnida min. Typ. Det är bra att hon finns med hela tiden.
Vi köpte hennes gröna Crescent-cykeln av den där källargubben på Åsögatan på Söder (man lägger aldrig till Stockholm, lika lite som man säger 08 när man talar om sitt telefonnummer, så gör inte en riktig stockholmare) när Love var stor nog att kunna sitta i en barnsadel där bak. En riktig gammal klassisk cykelaffär nere i en källare med en riktig cykelreparatör och hans fru som skötte ruljangsen. Den fanns inte kvar när jag gick min Södersväng i vintras. SoFoieringen har tagit över.
Karins Crescent, en rejäl sak med cykelkorg, varför anses cykelkorg som ett kvinnligt tillbehör? Den är ju skitbra har jag upptäckt. Har inte fått upp låset än på min cykel.
Vi åt böckling på mackan nu till frukost Love och jag. Hedrar min far som dog förra året på det viset, jag fick alltid åka och köpa böckling åt honom på lördagarna av fiskargubbarna på torget. Det är gott som fan.
***
Här går det apropå världsbokdagen och att Karin älskade böcker läsa en intervju med henne i Gefle Dagblad gjord inför världsbokdagen för tre år sedan. Jag orkar inte läsa den.
http://gd.se/nyheter/monkmoter/1.304646
***
Songs in the Key of Life är för övrigt Stevie Wonders mästerverk från 1976, innehåller bland annat ”Sir Duke” och ”Isn’t She Lovely”. Jag har den på vinyl, dubbel-lp. Gud vilket skönt ord att säga, dubbel-lp!
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Schools out
Publicerad 2009-04-24
Vårterminen 2009 börjar gå mot sitt slut. Karins och min son Love slutar lågstadiet den 10 juni. Han går ut trean och han har gått kvar där han började precis när hans mor dog. Det har känts bäst så trots att vi flyttade därifrån för ett och ett halvt år sedan. Jag har valt att skjutsa honom fram och tillbaka. Över en och en halvmil om dagen att köra. Den sista tiden har han dock åkt buss hem. Nu får han inte vara kvar längre eftersom den lilla gulliga skolan bara härbärgerar lågstadiet.
Men jag menar: Killen har klarat flytt från Stockholm när mamma fick nytt jobb som chef i Gävle, pappa som jobbar kvar och pendlar till Stockholm, mamma och pappa bygger nytt hus, mamma blir sjuk, mamma dör, pappa och jag flyttar ifrån det nybyggda huset. Där någonstans kände jag att det räckte med att utmana ödet.
Det som är så häftigt är att mamma är med och påverkar hans skolval inför hösten. För när han skulle börja i grundskolan sa Karin alltid bestämt: ”När han blir större ska han börja i engelska skolan”. Jag sa alltid: ”Det kan han ju inte göra, den ligger ju på andra sidan stan? Det blir ju över två mil fram och tillbaka för honom att åka varje dag”.
Nu bor vi ju på andra sidan stan och han kommer bara att få två kilometer till nya skolan. Och hon får som hon vill. Visst är det häftigt?
Loves gulliga skola.
Annars är skolvalet bara en av många frågor som man samtalar med sin partner om. Resonerar, analyserar, söker stöd och kommer fram till något gemensamt, gäller oftast även separerade föräldrar. Skitjobbigt att göra allt sådant själv kan jag säga. Det är sådant man inte ens tänker på när man är två.
***
Var det en tillfällighet att vi startade bloggen på Världsbokdagen förresten? Jag tror inte det.
Karin älskade böcker var chef för Akademibokhandeln.
***
Körde ett parti Guitar Hero med Love på Nintendo Wii-et igår kväll. Jag får alltid stryk även om låtarna är från 1970- och 80-talet. Han lär sig rockhistorien den vägen, en av favoriterna är Alice Coopers ”Schools Out”.
***
I går var det sann manlig gemenskap på fotbollen jag skriver åt Aftonbladet. Gefle IF mot Gais, jajemen, 0–0. Inte en tjej så långt ögat nådde på pressläktaren. Undrar varför kvinnor föredrar hockey före fotboll förresten. Alltid mer tjejer på hockey, både på läktaren och bland pressen.
***
Apropå hockey, träffade Brynäs stjärna Daniel Widing som ännu inte skrivit på nytt kontrakt med Brynäs i halvtid. Han hade en blå keps det stod LFC på. ”LHC”, undrade jag. (Linköping, för er som inte fattar). ”Nästa vecka”, sa han. Han skojade nog…
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
It’s only rock’n’roll (But I like it)
Publicerad 2009-04-23
Bilden här är det tidigaste fotot jag hittar som har Karin och mig på samma bild. Den är tagen 1986, möjligen 1987, och Karin är bara 18 alternativt 19 år och jag 26 eller 27. Det är jag som tagit bilden med hjälp av ett stativ och en självutlösare. Det minns jag bestämt. Har jag tur hittar jag negativen i källaren. För det finns fler i samma serie och jag skulle gärna göra en bättre kopia.
Ska kanske säga att det är jag som står tvåa från höger och har en elbas som jag lutar mig emot och vänsterhanden lite slappt i fickan. Jag hade mycket hår, översta knappen knäppt, morfars kavaj och ett par John Lennon-brillor. Jag hade även en sambo och två små barn. Sambon var inte Karin.
Det var så vi träffades. Vi spelade tillsammans med de andra tre herrarna på bilden om söndagarna. Karin har trumpinnar i högerhanden om ni kollar lite noggrannare och det stora halsbandet hon har på sig har jag kvar bland hennes smycken som jag omsorgsfullt packat ner i en låda. Hon var en bra trummis, har hennes trummor kvar också förstås.
Det dröjer ett tag innan vi blev tillsammans på allvar, närmare bestämt fram till 1990. Sexton år senare på sin namnsdag den 2 augusti 2006 dör hon av sina metastaser i levern. Hon blir 38 år och vi har då levt i 16 friktionsfria år tillsammans.
© The Dahlblom/Sundin Archives
Det är det som den här bloggen kommer att handla om, Karin och mig. Vi har en son tillsammans, han förlorade sin mamma två veckor före han började förstaklass. Han är nio år nu och får förstås suddigare minnen av sin mamma. Där har jag en jätteuppgift.
Ingen brydde sig på vägen fram mot döden att fråga hur han eller jag mådde eller hade det. Ingen fångade heller upp våra erfarenheter efteråt för att lära sig något för framtiden. Så ser tyvärr vården ut idag. Jag har aktivt sökt upp läkare, kommunens anhörigcentrum och andra för att försöka få hjälpa till. Alla har sett lika frågande ut. Vadå, hjälpa till? Typ. Därför har anhorigfonden.se en stor och viktig uppgift att fylla.
Jag har också medvetet låtit inlägget som var tänkt som prov för dummyversionen här nedanför ligga kvar. Det är nämligen en av de tre övriga killarna på bilden det blogginlägget handlar om. Vilken tillfällighet! Jag undviker att berätta vem.
Jag ska försöka skriva här en gång om dagen minst fem dagar i veckan så länge jag bara orkar. För jag vet att jag har saker att säga som jag tror och hoppas kommer att hjälpa andra i samma situation. I alla fall skulle jag gärna lyssnat på någon i samma situation när Karin var sjuk eller döende.
Jag har skrivit i Svenska Dagbladet om min förlust och jag har varit med i bland annat Aktuellt i samma ämne. Varje gång hör massor av människor av sig. Gör det ni också.
”It’s only rock’n‘roll (But I like it)” är som ni alla vet en Rolling Stones-låt från 1974 och ni kommer att märka att det kommer att handla en hel del om musik. Musik och litteratur var två livsnödvändiga ingredienser i Karins och mitt liv.
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Tre år senare…
Publicerad 2009-04-22
I dag hände det som jag faktiskt gått och funderat över hur jag skulle hantera när det hände. En av Karins och mina närmare vänner som bara upphörde att höra av sig när hon blev sjuk och senare dog. Hur skulle jag reagera när jag mötte honom, för förr eller senare skulle det hända, det var jag helt överygad om. Inte en kondoleans, inte ett mejl, inte ett sms, brev eller telefonsamtal. Bara total jävla tystnad. Tills idag, tre år senare.
Han har antagligen mått sämre av det än jag, men det har ändå gnagt en del hos mig också. Hur och varför väljer man bara att undvika någon man känt och umgåtts med halvhyfsat nära? Vi har dessutom nästan varit svågrar eftersom han var tillsammans med Karins syster av och till. Han slutade höra av sig till henne också.
Hur som, helt plötsligt står vi bara och tittar varandra rakt in i ögonen på gymet där jag börjat träna. Öh… liksom, en total överraskning och helt oförberett. Vi hejade och talades vid som om ingenting hade hänt. Men när jag satt och cyklade som avslutning tänkte jag, så här kan det inte få vara, det har ju trots allt plågat mig lite grand. Så jag stegade fram och sa att jag tycker att det är konstigt att jag inget hört av honom, han tittade ner i golvet och sa att han hade jävligt dåligt samvete.
”Det ska du ha också”, sa jag och spännde ögonen i honom.
Men jag såg att han mådde väldigt dåligt och sa att jag bara var tvungen att säga det till honom. De landade väl tror jag. Sen sa jag att det nu var okej för mig och jag väljer att lägga det åt sidan. Sen får han göra hur han vill. Det kändes som om det landade väl och när vi tränat klart så bestämde vi att vi skulle ses igen och ta en öl och så får han väl fråga då om han vill. Vi får väl se hur det blir med det.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier