Prenumerera på inlägg ”Mitt sätt att tänka har förändrats”
Publicerad 2010-01-25
Månadens profil: Klas Ingesson
Hjälten från fotbollslandslaget som tog VM-brons i USA 1994 fick i maj förra året diagnosen myelom, cancer i benmärgen. Där och då inledde den före detta mittfältsstjärnan sin allra tuffaste match.
– Det låter motsägelsefullt, men jag känner en sorts inre frid jag aldrig känt tidigare, säger Klas Ingesson.
Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet
Klas Ingesson med sina hundar Mila och Kira.
Klas Ingesson var svenska fotbollslandslagets hårdföre mittfältare mellan åren 1989 och 1998 och spelade 57 landskamper. Han krönte karriären med att vinna VM-brons i USA 1994 vilket gav honom och laget Bragdguldet samma år. En spelare som var känd för att aldrig ge upp och som avslutade karriären 2001 för att driva eget skogsbruk med tillhörande kurs- och konferensgård i Östergötland på heltid. Något han alltid drömt om och som kunde finansieras efter framgångsrika år som professionell fotbollsspelare i lag som IFK Göteborg, PSV Eindhoven, Sheffield Wednesday, Bologna och Olympique Marseille.
– Jag hade alltid haft drömmar om egen skog för att kunna jaga och fiska, säger Klas Ingesson.
Under vintern 2008/2009 började han känna sig sliten och värken i ryggen blev ständigt återkommande. Våren 2009 var han så dålig att det inte längre gick blunda för att problemen var av allvarligare art. – Jag trodde först att jag hade ryggskott eller gått in i väggen. Till sist var jag så dålig att jag låg i sängen hela dagarna och hade en sådan fruktansvärd värk att jag inte ens kunde gå upp för att gå på toaletten. Då blev det för mycket och jag var tvungen att söka akut läkarhjälp, säger Klas Ingesson.
En lördag i maj 2009 tog han sig till Universitetssjukhuset i Linköping där man två dagar senare kunde konstatera att han hade myelom. En obotlig form av cancer som hålls i schack med cellgifter och genom stamcellstransplantation. – Jag fattade ingenting. Det blev tvärtilt i skallen, jag trodde att det var något annat, vägrade förstå. Först när de började prata om cellgifter förstod jag att det vara cancer, säger Klas Ingesson.
Cancer är ett laddat ord, vad tänkte du när du hörde att du råkat ut för sjukdomen första gången?
– Två dagar kvar, sedan är det bara att gräva… stålmansbilden av mig rasade helt. Det var förjävla jobbigt i ett par, tre veckor. Man är ju van att hålla god min och inte prata om sjukdom och död. Ordet cancer används ofta i fel sammanhang, man behöver inte dö när man får cancer. Men då kändes det inte riktig så.
Hur fick din familj beskedet?
– Läkaren frågade om han eller jag skulle berätta. Det var skönt att få det valet för jag förstod ju inte själv ens vad som hänt. Så han tog barnen och min fru åt sidan och förklarade vad jag hade råkat ut för. Det fungerade alldeles utmärkt.
De satte omedelbart in cellgifter och gjorde en stamcellstransplantation på dig, vad hann du tänka?
– Inte mycket, med det mesta har gått väldigt bra så här långt och det finns inga spår av cancer kvar. Det enda som var riktigt kämpigt var själva stamcellsbytet. Eller snarare tiden efteråt, immunförsvaret blir utslaget och jag var helt isolerad på ett rum från alla utom min familj i tre veckor. Under den tiden hinner man tänka en hel del. De första tre månaderna direkt efteråt var också jobbiga eftersom man inte visste om allt gått bra och om jag var fri från cancern. Då fanns oron där och man funderade på om man skulle få se sina barn växa upp och sådana saker.
Din sjukdom är kronisk och du måste gå på regelbundna kontroller, hur är det att leva i perioderna mellan kontrollerna?
– Jag går på kontrollerna var sjätte, sjunde vecka, dagarna före kan jag känna lite oro. Sen är det bara ”skönt att det gick bra den här gången också”.
Klas Ingesson håller sitt känslosamma tal på Fotbollsgalan.
Hur har ditt vardagsliv förändrats efter det här?
– Inte mycket. Det är mitt huvud och mitt sätt att tänka som förändrats. Jag är mer hemma nu och är med familjen så mycket jag bara kan och försöker ta vara på de där små sakerna. Förr kunde jag flacka runt mer. Jag har också blivit bättre på att sortera bland alla funderingar man har. Det låter kanske konstigt, men jag mår mycket bättre psykiskt i dag än jag gjorde före sjukdomen.
Vilken hjälp har du haft av att du har varit idrottsman på allra högsta nivå?
– Allt stöd jag fått från människor som minns mig sedan mina aktiva år har varit ovärderlig, jag fick det stöd jag behövde mentalt. Fysiskt hjälpte det mig förstås också, min kropp kunde ta emot alla gifter bättre och det underlättade stamcellsbytet avsevärt. Men egentligen spelar det nog ingen roll, det som sker sker, vi har alla en dag när allt kommer ikapp oss…
På fotbollsgalan i november förra året höll du ett känslosamt tal som fick stående ovationer och folk som började gråta, hur klarade du av det?
– Jag hade egentligen ingen lust och det gick väldigt tungt på genrepet, ”det här kommer aldrig att gå” sa jag till min fru. Men jag kände att jag var tvungen att göra det för det var min chans att tacka alla. Benen skakade när jag klev ut på scenen men jag blev alldeles lugn av hyllningen och sedan gick allt av sig själv.
Har det här ändrat din syn till det existentiella i livet?
– Det som är mest påtagligt är att jag har en inre frid jag aldrig hade tidigare. Men jag kan också känna en rädsla för att dö. Jag var på min morfars begravning för ett tag sedan. Då såg jag mig själv ligga där i kistan.
Anders Sundin
Namn: Klas Ingesson.
Ålder: 41.
Yrke: Skogsarbetare, före detta fotbollsproffs.
Familj: Hustrun Veronica och två söner, 10 och 15 år gamla.
Karriär i korthet: Moderklubb Ödeshögs IK, gjorde debut i allsvenskan i IFK Göteborg 1987. Har bl a spelat i PSV Eindhoven, Bologna och US Lecce. Spelade i landslaget 1989–1998, gjorde tretton mål. Var med och vann VM-brons i USA 1994.
Tidigare intervjuer
Mimmi Ekberg, grundare Anhörigfonden. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=335)
Georg Schottl, från tv-serien Himlen kan vänta. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=309)
Lotta Gray, vimmelmamma och reporter på Se&Hör. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=297)
Katarina Sjövall, sjuksköterska och donkologen i Lund. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=276)
Dogge Doggelito (http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237).
Mats Johansson, sjukhuspräst (http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=219)
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 1 KOMMENTARER
Kommentarer
2010-07-10 03:04:41
I opine that to receive the <a href="http://bestfinance-blog.com/topics/business-loans">business loans</a> from creditors you ought to have a great motivation. However, one time I have received a auto loan, because I was willing to buy a bike.
Skriv kommentar
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg
Ålder 25
Bor Stockholm
Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009
Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.
Bloggar om Livet före, under och efter cancern
Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier